Nytt men ändå kvar i samma tankar

Nu var det verkligen längesen jag skrev. Har bott in mig och haft tusen projekt och järn i elden. Det har varit kul men nu känner jag att jag måste varva ner lite. Jag och sonen trivs bra i lägenheten, så skönt att ha nära till allt. Sonens pappa är här titt som tätt, det var inte så i början men har blivit så. Han har sovit här en del och det har känts otroligt bra. Han har slutat dricka sen 3 veckor tillbaka vilket gör honom till en helt annan person. Frågan är ju bara om det kan hålla i sig? Ikväll sover sonen hos mormor för första gången, jag kände att jag behövde ltie sömn och lugn och ro. Känner mig pressad, av allt och alla. Folk har så mycket åsikter om allt och ibland blir jag galen och vill bara rymma. Planen var att jag och sonens pappa skulle ses och äta lite, låna hans hresvärds bastu och bubbelpool och ha en riktig myskväll. Jag såg verkligen fram emot det. Men på grund av olika missförstånd under dagen och strul så blev det inte så. Jag är besviken och ledsen på honom och kanske var det bäst att det inte blev något. Allt händer lite väl fort ibland. Vi har inte lovat varandra något utan ses en del och mår bra tillsammans. Busar med sonen, lagar mat, tittar på tv och bara är. Ibland är det jättemysigt att han är här, ibland känner jag mig lite besvärad. Jag kan sakna honom då han inte är här och ibland är det skönt. Som ni märker så är jag fortfarande vilsen men jag har inte alls samma panik som förut. Jag försöker sätta mig och mina känslor först utan att trampa honom på tårna.

Men misstänksamheten finns där ändå... Har han verkligen inte druckit något? Han lät faktiskt lite full igår... Kommer han kunna hålla sig? Förstår han hur illa allt har varit? Hur otroligt mycket han har sårat mig? Kan han ändra sig eller blir det bara ett spel? Tur att man har kuratorn och bästa vännen att prata med, annars skulle jag bli knäpp på riktigt.

Saknar lillemannen något fruktansvärt. Min älskade lilla goding. Ska försöka sova nu!

Flytt

Ja, nu har det flyttats och packats i flera dagar och inatt är sista natten i huset. Lägenheten blir mysig och jag vet att jag gör rätt, ändå är det så ledsamt. Jag brottas hela tiden med känslan av att det var inte så här det skulle vara. Har bråkat med sonens pappa idag och igår, han är så oresonlig. Han skulle kommit förbi med pengar idag till räkningar samt underhåll. Vill inte ha dem i handen men så vill han göra. Hörde inte av sig på hela dagen, kom aldrig förbi, svarade först inte då jag ringde. Hann inte komma, kommer på måndag. Men om mina räkningar dras på måndag så blir det ju lite problem. Strulgubbe! Noll ansvarskänsla. Tror att han är på kryssning idag, han har gett hintar om det. Varför inte bara säga? Skulle det inte vara öppna kort? Kna nte sluta tänka på vad som händer, om han träffar någon annan. Borde inte bry mig. De andra i hans gäng gör ju så, så varför skulle inte han. Nu är han ju dessutom singel. Åh, skit i honom!

Nytt liv från och med imorgon, fokus på mig och sonen. Göra sånt som jag tror på och mår bra av. Måste få njuta lite av min mammaledighet också. Det har mest varit strul fram till nu, ett mörker, till och från ett rent helvete.

Vilsen

Så känner jag idag då sonens pappa sovit här. Det har blivit lite av en vana de kvällar jag tränat. Kommer hem vid tio, halv elva och då har han sovit kvar. Igår var vi båda trötta, vi duschade ihop men på avstånd, han gick och la sig innan mig. Verkade låg men då jag frågade så sa han att han bara var trött. Jag var trött och även lite besviken på honom för en diskussion vi hade haft under middagen. Han resonerar så konstigt och omoget ibland. Ändå funderar jag lite på ett liv tillsammans så småningom. Han vill flytta ihop nu och säger att mitt sätt att lösa problem, genom att bo själv är barnsligt och larvigt. Det känns nästan som om han inte förstår någonting av allt jag går igenom. Man ska bara stryka ett streck och gå vidare. Jag har gjort det många gånger i vårt förhållande men nu kan jag inte längre. Idag kom det i alla fall ett sms där det stod att han var ledsen över att han inte fick lika mycket värme och närhet tillbaka som han försökte ge. Förstår det men vad ska jag göra, det är ju så jag känner.

I helgen flyttar jag, håller på och packar nu. Ska bli skönt faktiskt! Underbart höstväder ute vilket ger mig energi. Om jag sätter igång med packning och fix så kanske jag blir mindre vilsen?

Hur kan man?

Hur är man funtad då man skickar sms och skriver att man bara har en son, när man faktiskt egentligen har tre, en född 88, en 98 och en 08. Hur arg eller ledsen man är så har man väl en gräns, borde ha i alla fall? Sonen som är född 88 vill han inte ens prata om, han bara inte finns. Jag tycker det är så kontisgt, det har jag tänkt så länge jag vetat. Man kan inte bara stänga av, radera ut och stryka streck. Det är människor vi pratar om. Han ska ha sonen idag då jag har träning, det är vår lilla "deal", spännande och se om det blir så efter hans utspel inatt. Hur ska han kunna passa en son han inte ens har? Blir så trött...

Magsår

Ja, så känns det. Dopet är avklarat och det blev så otroligt fint. Sonens pappa var med både i kyrkan och en stund på fikat. Han var så stilig i sin kostym. Tyvärr luktade han bakfylla och det skämdes jag för då flera märkte det. Grät och skakade då min syster sjöng och det värkte i hela min kropp. Alla samlade i denna vackra lokal, en kyrka som betyder massor för mig. Min familj, mina vänner, min älskade son, min sons pappa, hans mamma och några av hans vänner. Framför mig satt de som sagt att sonens pappa inte är värd mig, han gör mig bara illa, där satt de som sagt att jag absolut inte får ta tillbaka honom, att jag måste stå på mig. Där står han, fin och ångerfull. Jag med blandade känslor, mentalt slut och känslig till tusen. Tror jag får magsår!

Förra veckan var så himla bra. Vi pratade massor, han var här en del och sov kvar. Jag grät massor i hans armar och vi pratade om tiden innan sonen, förlossningen, all rädslor och det var så underbart. Vi hade till och med sex och det var lika galet passionerat som alltid. Det var så skönt att bara släppa på allt och bara få vara, njuta, känna, längta och inte vara så klok jämt. Inga löften, ingenting sånt... Sen kom dopet och nu har han ändrat sig helt. Vill ha allt, nu på en gång, flytta med oss annars kan det vara. Han tänker inte vänta, vill inte vara någon manlig hora som han kallade det. Har han inte fattat något alls?

Idag har vi bråkat mucho, han hade så taskig attityd då han kom hit. Jag skämdes inför mina släktingar. Han tittade inte ens på sonens doppresenter. Nu skickar han sms om att han bara har en son, då inte vår alltså. Undrar vem jag är, har inte mitt nummer i sin mobil osv. Usch och fy vad han kan göra ig förbannad alltså. Jag som tänkte för några dagar sen att, jp kanske kan det bli vi. Jag skiter i vad alla andra säger, det kanske kan bli vi en dag. Idiot, jag alltså och han med för den delen.

Saknad

Idag saknar jag så det gör ont. Att ha någon nära, att bli omfamnad, längta efter att den andra kommer hem från jobbet, planera fredagsmys och ha en helg framför sig tillsammans. Sonens pappa var här en sväng idag, hämtade post, lite kvarglömda saker och träffade sonen. Älskar att se dem ihop, när de busar. Han såg pigg ut, jag saknade honom lite. Ville nästan kramas. Höll mig i skinnet och vi pratade en del. Han kändes lugn idag, avslappnad och vettig. Tänk om han kunde vara så varje dag, eller i alla fall 9 av 10. Suck!

Imorgon är det stor fest och lilleman ska vara hos grannarna. Känns skönt att jag bestämt så, kan slappna av mer då. Inga tråkiga eller hotfulla sms som kan komma. Ammar ju inte längre (tyvärr) så tänkte dricka lite vin och hoppas på att dansa. Musik och att dansa kan verkligen göra mig lycklig. Bara det inte blir en massa tårar, en chock liksom... Vi får se!

Familjerätten nästa

Ja så måste det nog bli. För att det här ska funka så måste det göras någon form av plan. Tyvärr för det känns väldigt fyrkantigt men det verkar ju vara så spelreglerna blir. Vi behöver hjälp med att få till dagar då far och son kan umgås, som ett rullande schema. Vem betalar förvad och hur mycket, hur göra med föräldradagar. Allt är så infekterat och vi blir bara osams. Jag har fått tips om att skriva upp allt för att inte glömma. Värt att notera som jag tänkt på idag;

* Han har inte träffat sonen sen i måndags
* Sa i måndags att han skiter i oss och att jag lika gärna kan ha ensam vårdnad
* Han har inte betalat en krona för sonens dop än så länge eller för den delen köpt något annat och barnbidraget är redan slut.

Tokbryt

Idag ringde prästen till lillemans dop om att ses innan det är dags. En lugn och varm mansröst,, han lät så omtänksam och jag med mitt superbehov av omtanke just nu bröt bara ihop. Jag skäms över att behöva säga att jag inte vet om pappa till sonen kommer till dopet. Att han velar, att han ibland säger att han ska komma och hånflina åt alla. Skönt att vara ärlig dör då vet i alla fall prästen om allt och då jag är rädd för att bryta ihop i kyrkan så kan han kanske peppa lite innan?

Annars har sonens pappa flyttat ut och fortsätter med sina hårda ord. Ena dagen vill han komma och hjälpa mig, avlasta några timmar, bjuda på mat och nästa dag så ska jag klara mig själv och han försvårar allt genom att inte fixa adressändring, inte skriva på papper och inte hjälpa till med att betala vissa saker. Han gör så att jag får magsår! Ska mitt liv vara så här nu i 18 år eller tills sonen blir så stor att han förstår och ser själv. Känns som om jag lever i ett fängelse!

Helvete...

... vad det gör ont och är kaos i själen nu. Ex sambon är nere och packar sina saker. Vi har bott hemma tillsammans sen i söndags och det har varit bra. Precis så bra som jag alltid velat haft det. Är det inte som en parodi? Vi har till och med kramats och jag har krupit upp i hans famn och gråtit ut. Nu är jag ädd, rädd för allt som ska hända, rädd för att vara ensam, rädd för att göra fel. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende nu och det gillar jag inte. Tycker att jag har blivit alldeles för smal och tanig. Kan inte amma längre, finns ingen mjölk längre och det gör ont i mitt mammahjärta. Brösten har blivit mindre och jag saknar verkligen min lite rundare och gravida kropp. Imorgon flyttar han och i helgen åker han upp till andra sonen norröver. Jag har fullbokad kalender för att hålla mig sysselsatt.

Många ringer, familj och vänner men jag orkar knappt prata. Ibland svarar jag inte och då får jag dåligt samvete och ringer oftast upp, fast jag egentligen inte vill. Lever jag mitt liv för min skull eller för andras? Är så trött på att göra andra nöjda och stolta...

Imorgon ska jag träffa en kurator, känns otroligt skönt. Vi träffade henne båda två i måndags och ska dit igen men jag ringde idag för jag känner att jag behöver egen tid också. Hoppas på mer lugn i själen efter det? Myser med sonen om dagarna, planerar hans dop, pysslar hemma och försöker göra mysigt, tända ljus och spela bra musik. Men i ärlighetens namn, hela mitt inre är i kaos och det skrämmer mig lite. Har aldrig mått så här förut och då har jag ändå varit med om tuffa separationer, älskades bortgång och annat jobbigt.

Ska nog ringa bästa vännen nu!

Hemma igen

Nu är jag hemma igen efter några härliga dagar med underbara människor. Är lyckligt lottad över alla fina vänner och goa släktingar. Ändå känner jag mig så himla ensam. Vill bli kramad, höra att jag är fin, att jag är bra. Vill göra någon glad, bli överraskad och känna harmoni. Har så mycket inom mig som måste ut. Har en annan, officiell blogg men där kan jag inte skriva allt. Orkar inte prata med allt och alla mer. Det är här jag kan slänga ur mig all skit... Kommer jag någonsin att kunna lita på en kille igen?

Så fort vi kom hem igår så åkte ex sambon iväg till en kompis. Hanhade packat en liten väska och sa att han skulle vara borta hela helgen. Varför kan han inte bara flytta ut? Han drar på det bara för att jävlas känns det som. Var nere på byn och gick en sväng idag... Då kom han framspringandes från en av krogarna, klockan var liksom fyra på eftermiddagen. Usch! Ändå värkte hjärtat. Hans charmiga leende, hans busiga ögon. Åh det är så tungt! Vet att jag gör rätt och att jag förtjänar bättre, men ville ju så gärna. Att han skulle ändra sig, vara så där fin som han kan emellanåt, visa alla att de hade fel. Känner mig så misslyckad... Eller nä, jag är f-n stolt över mig själv och allt jag fixar men det var inte så här det skulle vara som nybliven mamma. Inte i närheten!

Semester

Imorgon åker jag och sonen iväg, så otroligt jäkla skönt. Till vännen och hennes sambo på västkusten och ska även passa på att hälsa på lite släktingar. Tror och hoppas att resan ska ge mig energi. Har bott hemma i några dagar då sonens pappa (kändes lättare att skriva så idag) är iväg i annan stad och jobbar. Något inom mig säger att de int ejobbar utan mer festar. Jag har frågat och han blev arg och ledsen. Är det så svårt att förstå att jag inte litar på honom? Jag hör ju hur han ljuger till de flesta andra, varför skulle han alltid vara ärlig mot mig. Åker man en fredag kväll vid fem för att snickra en altan, hammaren är hemma. De tog vår bil istället för den andra killens jobbarbil där alla verktyg och saker finns. Sms kommer vid tre på natten, mellan lördag och söndag. Troligtvis jobbar man inte på söndagen då... Nä jag köper det inte! Kan ha fel, är medveten om det men känns som om det kvittar.

Som tur är har jag fått låna mammas bil så jag och sonen har kunnat åka runt lite. Otroligt skönt att vara hemma, med mina saker. Har jag skrivit att jag tackat ja till lägenheten? Flyttar i början av oktober, blir bra!

Herregud

Nu kan jag inte vara tyst längre, spricker snart. Patetiska och egocentriska människa. Han har ringt hela kvällen, lämnat meddelanden och skickat sms. I början svarade jag, men inte sen. Inte sedan sms:et där det stod, du/ni kommer få kämpa om honom. Vad betyder det? Ska han säka hela vårdnaden? Ska han kidnappa honom? Vad? Detta maktspel gör mig galen och så att jag får ont i magen. Hör direkt att han druckit, släpande röst, tycka synd om sig själv osv... Det är skittufft nu, jag hatar att göra honom illa så här men vad blir blir bättre av att vara elak och hota? Jag har alltid velat att han och sonen ska ha en bra relation, aldrig sagt något för att få honom att tro att jag ska stå i deras väg, Ibland tänker jag dock att sonens pappa kommer såra och göra sonen fruktansvärt besviken. Jag har sett det hos hans äldre son från tidgare förhållande. Lovar saker, pratar högt och brett om saker barn inte ska behöva höra och dricker i barnens närvaro. Det gör så ont i mig!

Senaste meddelandet nu lät som ett sista farväl. Ta hand om vår son, jag älskar honom över allt annat. Hans skratt är 10 gånger bättre än vad den andre sonens skratt var. Jag saknar er. Ingen svarar då jag ringer, ingen vill prata med mig. Vad ska han göra? Skrämma mig? Supa sig ännu mera dyngfull? Ta livet av sig? Vad ska jag göra? Ringa upp, svara, ringa hans mamma så hon pratar med honom. Troligtvis ingenting, detta är hans pina att gå igenom. Det gör dock ont mig, jag bryr mig om honom, jag ser hur han lider. Jag har sagt att jag inte vill prata överhuvudtaget då han dricker så det är ju han som lägger ribban.

Hur ska jag få honom att inse att han behöver hjälp?

Bestämt mig

Nu har jag faktiskt bestämt mig, jag tar lägenheten. Jag chansar lite ochfår förhoppningsvis en nystart här i livet. Sonens pappa har betett sig väldigt elakt och otrevligt men jag antar att det är hans frustration över alltihopa. Ingen ursäkt men ja, på sätt och vis kan jag kanske förstå. Det tråkiga är att han bara visar mer och mer vem han egentligen är. Han har så mycket ilska, aggression och osäkerhet inom sig. Om han bara skulle kunna få fram sina fina och starka sidor mer, få fram dem själv utan mig eller en annan kvinna vid hans sida. Han måste bli stark ensam! Orkar inte skriva allt han sagt idag, men jag har känt mig så sårad! När han beter sig så där så blir jag än mer säker på mitt beslut. Tiden får utvisa vad som händer men efter idag så är jag skeptisk till att jag någonsin kommer kunna lita på honom igen.

Skönt att skriva av sig!

Whats new?

Skrev ett så långt inlägg tidigare idag men allt försvann och nu är jag för trött för att skriva om allt. Lilleman sover med sin pappa inatt i huset. Känns märkligt och väldigt tomt men förvånansvärt okej. Har tränat ikväll också så lämnade sonen hemma, ammade och myste en stund, åkte till träningen och så innan jag åkte till mitt lilla krypin hos vännerna så svängde jag förbi hemma och gav sonen en godnatt puss. Han sov redan så sött i sin spjälsäng, underbara lilla kille. Det letade sig fram en liten tår men kändes ändå okej. Jag blir glad och varm inombords då far och son umgås. Har ställt klockan så att jag kommer till dem tidigt, både för saknad och amnings skull.

Har blivit erbjuden ett andrahands kontrakt på en tvåa här i närheten. Vore skönt att komma närmare alla, börja om men det känns ändå konstigt. Lutar åt att jag tar den men jag bara önskar jag skulle känna mig mer säker och glad.

Mentalt slut

Känner mig så fruktansvärt slut, från topp till tå. Idag har varit en tung dag. Har taggarna utåt och har varit otrevlig mot både mamma och sambon. Vi sågs en kortis då han kom för att hämta och lämna sonen i några timmar. Har inget som helst tålamod, känner mig som världens största förlorare. Jag är 28 år, nybliven mamma och detta borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv.

Längtar faktiskt lite hem... Men bör jag åka hem så länge sambon bor där? Är så rädd för att falla tillbaka i gamla mönster, kramas och gråta och så är vi där igen. Gick igenom min mobil idag och såg ett sms från i maj. Sambon hade skrivit snälla. ge mig en sista chans. Jag ska visa dig och alla att jag kan. u är mitt livs kärlek, jag ska inte såra dig mer. Det hände ju några gånger till efter det, varför skulle det inte bli så nu igen?

Ville inte bli osams som det blev idag. Vi är på så olika plan. Jag tycker inte att han sätter sonen först utan sig själv. Det stör mig fruktansvärt! Vi ska träffa en familjerådgivare på tisdag, sambon har bokat. Känns som en evighet tills dess.

Vill slå, sparka och skrika idag igen. Kan inte vara sunt att känna så gång på gång...

Mitt liv i en bubbla

Det är nästan så det känns... Att världen utanför pågår är jag medveten om men jag ser den inte, orkar inte höra eller följa den och dagarna bara försvinner. Vissa stunder känner jag mig stark och jag är säker på att jag gör rätt, nästa tvekar jag och undrar vad livet går ut på. Ibland undrar jag om jag inte har en släng av förlossningsdepression också? Konstigt vore det väl nästan annars så som allt varit. Jag har nog inte skrivit att sonen kom 11 veckor för tidigt och vägde under 1 kilo. Allt har gått bra men man har ju varit orolig och rädd såklart! Jag känner att jag har fått deala med många av mina tankar och känslor ensam. Imorgon måste jag försöka ringa soc igen om en tid hos en kurator. Det känns tryggt på något vis.

Fick precis mess av sambon, kan jag fortfarande kalla honom det? Han skrev att han ska skriva ett sista brev till mig och sonen. Lät lite skumt... Åh, det gör mig så ont att han lider så. Jag skulle vilja krama om honom, trösta och få tillbaka men det går inte. Jag har också lidit och varit ensam. Att vara ensam i tvåsamheten är hemskt verkligen.

Undrar om någon av mina närmaste någonsin kommer läsa något av det här? Ibland tänker jag att sambon, eller ex sambon, eller sonens pappa skulle behöva göra det. Kändes läskigt att skriva så...

Borde sova nu!

Så tungt

Är så fruktansvärt ledsen... Ser att sambon mår dåligt, han vill så gärna försöka. Känner mig hård och hemsk mot honom. Vet att jag måste lyssna till mig själv men gillar ändå inte att se honom så låg. Han är ju så ensam!

Tog en fika på kondis med vännen jag bor hos och så en promenad, det var skönt. Jag kom till och med på mig själv med att le. Försökte prata med sambon då han kom tillbaka med sonen. Vi är på så olika plan. Han tycker vi ska komma hem igen och jag behöver tid och avstånd. Men jag menar inte att det är över för det. Jag ser det mer som att vara särbo på obestämd tid. Det kanske tar 2 månader, eller 6 eller ännu längre. Men vi har ju fortfarande varandra. Han tycker det är omoget och ett konstigt sätt att göra det på. För mig känns det som det enda sättet. Förutom då jag är svag och bara vill ha honom nära. Tro på allt han säger och hoppas igen.

Idag har varit en tung dag, den värsta på väldigt länge.

Tvivel kval och tårar

Vi är fortfarande kvar hos vännerna. Tänk hur snabbt man får rutiner på ett nytt ställe. De är gulliga, myser med lillkillen om kvällarna, gör kvällsmat åt oss och vi pratar. Är avundsjuk på deras lugna och stabila förhållande. Men jag gläds åt dem och åt den lilla som växer i magen.

Sambon vill inte lämna huset. Han vill ordna upp allt och att vi ska komma hem igen. Han söker jobb, han ordnar med sina skulder och han vill bryta med sina vänner nere på byn. Allt låter så bra och jag vet att han vill allt han säger att han ska göra. Men hur ska han klara det? Han har sagt allt det här förut och fallit tillbaka. Han säger att han skäms, att han är medveten om att han gjort mig illa och att han är så förbannat ledsen. Å ena sidan är hans ord som balsam för själen, å andra sidan har jag svårt att ta till mig. Han har bett mig att komma hem, låta honom få ännu en chans. Hjärnan säger nej men hjärtat säger kanske. Hur kan jag ha känslor kvar när han har gjort mig så illa? När han inte funnits där då jag behövt honom som allra mest. När han hånat och lämnat mig hemma med sonen och tagit hand om sitt eget ego på krogen eller hos vännerna. Det borde vara så enkelt men det är ju inte det. Jag känner press från mina nära och kära, de anser att nu är det dags. Chanserna är slut! Om jag skulle gå tillbaka så är jag rädd att jag tappar respekten hos dem. De är min stabilitet här i livet, kan inte riskera att förlora det.

Sonen är med sambon nu, han kom och hämtade honom för en stund sen. De skulle åka hem och mysa. Jag hade ingen känsla av att vilja följa med. Ville bara få skriva av mig och så lägga mig och vila, är så slut. Har inte gråtit så här mycket som jag gjort de senaste två dagarna sen min älskade farmor dog. Det är kaos i mitt huvud och jag vill bara få krypa upp i en stor varm mjuk famn.

Över?

Nu är det nog så, orkar inget mer. Fick åka hem vid niotiden för att sambon bokat taxi och skulle iväg. Hörde på honom att han druckit och det gjorde mig arg. Han var ju ensam med sonen. Är alkoholen så jäkla viktig? Vännerna jag var hos tyckte jag skulle hämta älsklingen och komma tillbaka, sova över. Med tanke på hur förra helgen blev så kändes det som ett bra alternativ. Ändå en galet sjuk känsla att packa väskan och åka från sitt eget hem, det är mitt hus från början.

Var så ledsen och arg och gjorde något jag funderat på länge. Jag ringde sambons svägerska, har alltid haft ett visst förtroende för henne även om vi bara setts ett fåtal gånger. Jag bröt ihop totalt och berättade om allt. Om alla bråk, om hoten, om ensamheten och om bristen på ansvar. Jag fick även prata med hans bror och det var väldigt skönt. Jag kände att de förstod och att mina känslor och tankar var helt okej. Samtalet med dem gjorde mig lugn och stark.

Sovit hos vännerna och är så tacksam över att de finns. De har ett gästrum så jag behöver inte känna mig alltför mycket i vägen. Hon är gravid och jag ser hus stolta de är och jag blir så glad för deras skull. Det är så det ska vara i väntans tider. Samhörighet, längtan och trygghet.

Längtan... Jag harlängr känt att jag längtat efter något, saknat något. Innan sonen kom var det efter ett barn, nu när jag har världens finaste barn så saknar jag ändå. Den där stora trgga famnen ploppar upp i mitt huvud gång på gång. Vill ha den, behöver den nu! Vems famn ska jag söka, kan inte bara slänga mig hos vem som helst hur som helst. Saknar sambons famn då allt är bra, då han stryker mig över huvudet och säger fina saker. Saknar hans doft, hans värme och hans lovord. Tror att de gångerna det hänt går att räkna på en hand.

Han ringde som en tok igår kväll, jag svarade aldrig. Han verkade ha ågren av hans sms, menjag kanha fel. Allt kanske bara var ett spel? Han frågade mig igår innan han åkte, vem det är jag knullar? Att han har mage... När skulle jag orka, hinna eller vilja? Heter det inte så att man känner andra som man känner sig själv.

Inatt då lilleman vaknade vid fyra och fått sin mat så tog jag av mig förlovningsringen. Jag älskar den ringen. Inga tårar men en grym tomhet. Imorgon ska jag ringa soc och höra mig för lite. Detta måste ju betyda att det faktiskt är över...

Det gör så ont

Tystnaden, alla hårda ord, hånen och blickarna. Vill inte ha det så här! Åkte iväg med bilen i 30 min för att rensa tankarna, alldeles själv. Gillar inte att lämna sonen hemma själv med honom, vet aldrig om de är kvar eller vad han hittar på. Fick samtal om att vagnen skulle hem på en gång då den var i bagageutrymmet, de skulle åka iväg någonstans med en av hans kompisars bilar. Då ska jag dansa efter hans pipa. Mer skrik då jag kom hem, jag var ett pucko, brydde mig inte om honom, bestämde allt ovanför hans huvud och höll sonen ifrån honom. Allt jag vill är ju att vi ska vara en helt vanlig lugn familj. Ser han inte det? Känns som om han söker bråk, han vill göra mig ledsen och trycka ner mig.

Jag ska åka till en kompis och äta och få låna hennes badkar. Att bada gör mig alltid lugn. Vill ha lillkillen med mig men vet inte vad som händer. Han fixar och grejar därnere. Jag sa att om han tar med sig sonen så får vi höras om några timmar så att jag kan få amma till nästa mål. Då hånskrattade han bara. Skiter väl i dig! Fine om han skiter mig och mina ömmande bröst men sonen då. Han är van att ammas och behöver det. Kan han bara ta det ifrån mig sådär? Blir så förvirrad och det gör så fruktansvärt ont i själen, i hjärtat, i bröstet ja överallt. Jävla skitstövel! Behöver prata med någon på soc, vad får/kan han göra? Nu känner jag till 100 % att jag vill separera. Det här är psykisk misshandel och han behöver hjälp. Han har så mycket bitterhet och agressivitet inom sig. Varken jag eller sonen borde få ta den skiten.

Snälla, jag vill få lugn och ro i själen. Ge mig kraft och styrka!

Att jag aldrig lär mig

Det som skulle vara så mysigt ikväll. Jag försökte ha fint och städat hemma, sminkade mig till och med lite, försökte se pigg och glad ut trots huvudvärk och galen trötthet. Började okej men sedan då jag ville visa dopinbjudan som jag och en kompis pillrat med så blev sambon arg. Det var inte alls fint, jag hade ju minsann inte frågat honom om vad han tyckte, jag kör bara över honom osv. Jag blev helt paff och så ledsen inombords, jag tyckte det var jättefint och vännen som är fotograf har lagt ner många timmar. Nu sitter jag på övervåningen och har precis fått höra att måste jag alltid ändra om i lådor och sånt då han är borta. Varför får jag alltid skit då jag bara försöker hålla fint? Har ont i magen och tryck över bröstet, skulle inte vara så här. Allt jag ville var ju att få en kram, att mysa!

Det som stör mig mest av allt är att han höjer rösten i närheten av älsklingen, sonen ska inte behöva höra sånt. Nu sover han sött och jag hoppas han får en bra natt. Han har varit lite gnällig idag, beror säkert på värmen och hans trötta mamma.

Lägger mig och läser istället, ensam i stora sängen IGEN. Suck, vad jag är less på det här alltså. Livet ska inte vara så här, och jag vet. Den enda som kan göra skillnad på det är jag själv.

Blandade tankar

Jag är så fruktansvärt trött och seg. Den här värmen tar kål på mig. Egentligen gillar jag värme men i samband med sömnbrist och mensvärk så blir det fr mycket. Har inget som helst tålamod idag och vill helst bara slå och sparka på något. Är arg för att sambon stannande i Norrland en dag till ,även om han ville åka hem men de andra prompt ville vara kvar. Är arg och besviken på syrrorna som åker och solar och badar och inte tänker på att jag kanske skulle vilja ha lite hjälp, stöd eller sällskap. Arg över att det inte finns så mycket pengar kvar på kontot. Suck, bort med all negativ energi bums!

Är nöjd över att jag sa ifrån till min far häromdagen. Vi har en liten märklig relation faktiskt. Han är väldigt duktig på att pika och nämna de svaga sidor man har och jag får sällan höra något positivt. Jag vet att han älskar mig och är stolt och så men ibland räcker det inte med att veta. Häromdagen skulle han vara lustig på telefonen och frågade, vem är och så min sons namn. Detta för att markera att de inte "får"träffa honom så mycket. De har varit hos oss hälsat på 1 gång sen vi kom hem från sjukhuset. Är det min uppgift som nybliven förälder att organsiera mig och åka runt till släktingar eller är det kanske smidigare om de kommer hit? Jag har för övrigt varit hos dem 4-5 gånger så det så. Jag sa till honom att det bara är att komma hit, ni vet väl var vi bor. Då hade han inget att komma med. Mer sånt från min sida om det behövs!

Sambon är hemma om 3 timmar och jag saknar honom. Är fortfarande oerhört besviken och skeptisk till det som hände förra helgen. Känner ändå att det finns känslor och vilja från min sida. Vill så gärna att han ska komma och ta över lite här hemma, mina krafter är slut. Vill få ligga i hans famn ikväll och bara mysa. Vi får se vad som händer!

Känner mig ensam

Idag känner jag mig ensam och ledsen. Tårarna bränner men kommer inte fram. Det är otroligt varmt och huvudvärken är smygand ehela tiden. Sambon åkte tidigt imorse, trodde inte att det skulle bli av. Det brukar alltid vara så mycket prat och liten verkstad. Men fyra glada killar åkte imorse. Hörde på dem redan vid lunchtid att det druckit några öl. Jag är glad för sambons skull faktiskt, men jag tycker hela grejen är lite patetisk. De är runt 40 år allihopa, har barn och struntar i jobb och familj för att parta. Men jag har aldrig varit en partymänniksa på det sättet så det kanske är normalt?

Jag har fixat lite ärenden, fyndat åt sonen på rean, städat lite hemma, solat och fortsatt läst min bok. Det är den senaste av Liza Marklund, alltid gillat hennes böcker. Skönt att försvinna in i böckernas värld och glömma alla egna funderingar ett tag.

Vill krypa upp i en stor och trygg famn, känna att jag är bra, att jag duger. Jag vill höra att någon älskar mig, jag vill vara lycklig. Jag har funderat på att ta kontakt med en kurator, känns ibland som om det vore skönt. Snart kommer goa vännen hit, hon är gravid och det tycker jag är väldigt roligt. Ikväll sover ena syrran här, blir också mysigt. Gäller att hitta godbitarna coh vara nöjd med allt det fina som finns i livet. Jag har världens finaste son och det kan ingen ta ifrån mig.

Tack för den

Ja så det kan bli! Sambon kom hem redan vid halv tolv i lördags och jag blev glatt överraskad. Han hade ringt ett antal gången innan och bett mig hämta honom men då jag inte ville väcka sonen som sov sött så skulle han ta taxi. När han kom hem bankade han på dörren trots att vi kommit överens om var jag skulle lägga nyckeln. Jag borde anat redan då hur onykter han var... Jag låg redan i sängen och försökte sova men han ville att jag skulle komma ner och äta pizza med honom och prata. Jag gick ner för att säga godnatt men då började diskussionerna.... As usual!

- Varför hade jag varit grinig hela dagen?
- Varför skulle han ens komma hem, jag blev ju inte glad?
- Han skulle stannat i byn, där fanns människor som ville "ha" honom.
- Jag bryr mig inte om honom.
- Han skulle ta med vår nästkommande dag på flyget norröver till sin familj.

Han började höja rösten och då sa jag godnatt och gick därifrån. Vill inte att sonen ska behöva höra sånt tonläge. Efter att han ätit upp pizzan kom han efter, satt sig på sängen och fortsatte att prata. Han var så less på min lilla perfekta värld där han aldrig skulle passa in. Ingentng han gör duger osv. Jag sa ingenting utan bara schyssade med tanke på sonen. Han ställer sig upp, tar tag i mitt täcke, drar det av mig, slänger tillbaka det på mig, tar lite lätt på min rygg och trycker till. Jag säger åt honom att sluta och säger att han skrämmer mig. Tillslut går han ner och somnar ute i en solstol på altanen. Jag sover inte mycket den natten utan funderar på min framtid. Så här vill jag ju inte ha det. Men det har varit så bra ett tag. Han blir som en helt annan människa då han dricker. Inga tårar kommer, känner mig mer likgiltig. Är så otroligt trött men kan inte sova!

Vi har varit tysta i några dagar här hemma. Sambon tycker allt borde vara som vanligt för han minns minsann ingenting av natten. Då jag berättar fnyser han och säger att jag kan ju ha hittat på alltihopa. Det sårar mig fruktansvärt! Han tycker jag är larvig som är tyst, att jag gör en stor grej av alltihopa. Jag förstår inte hur hans hjärna fungerar ibland alltså... När han hotar med att ta med sonen härifrån går mitt hjärta i bitar.

Imorgon åker han norröver med en kompis. Jag tror att en festival lockar, ännu mera dricka och glömma ansvaret här nere. Han säger att det kan vara bra om vi är ifrån varandra, vilket jag iofs håller med om. Men inte under dessa omständigheter. Han bara flyr! Just det, han sa förlåt idag, efter tre dagar, inte med känsla men dock ett förlåt. Känns som om jag inte bryr mig!

Han går iväg och pratar i telefon i smyg, tar till och med med den in på toaletten. Är inte det ett skumt beteende? Han kanske har något lurt på gång?

Vet inte vad mer jag ska skriva faktiskt. Ska försöka göra lite nytta här hemma och mysa med min lilla fina son. Nu sover han sött och lockarna samlas i nacken i värmen.

Upp och ner

Dagarna har gått undan. Sen sist jag skrev så har mycket hänt. Vi hade ett storbråk för ca två veckor sen som resulterade i att vi tillsammans bestämde oss för att vara ifrån varandra på obestämd tid. Sambon packade sin väska och åkte iväg. Tårarna rann som krokodiltårar på mig och jag ville skrika åt honom att stanna, jag ville kramas och bli sams. Senare på kvällen så skickade vi sms som vi brukar göra och jag fick då veta att ingen av hans vänner svarat eller hjälpt honom så han hade ingenstans att bo. Jag hade två tomma hus/lägenheter att välja på så då var det bättre att jag och sonen sov borta. Det slutade med att vi blev sams och pratade halva natten. Sen dess har det varit okej. Inga bråk eller konflikter. Lägena har funnits men jag tror att sambon har tänkt efter för en gångs skull och kämpat med sig själv. Tyvärr är det fortfarande alltför mycket alkohol för min smak, men jag kanske är för hård? Ikväll är han nere på byn, åkte helt själv. Är inte det lite underligt? Finns alltid någon att snacka med menar han. Vi har haft heldag med sol och bad, goda vänner på middag. Lite tal om att åka in till storstaden och sitta på en uteservering en liten stund, lämna sonen hos mormor men jag orkade inte. Alla var nöjda ändå och vi spelade kubb, drack lite vin men sambon ville ha mer. Skämdes lite då han drack så mycket. Pratar väldigt mycket om sig själv då.

Just nu känns det rätt skönt att vara hemma själv. Sonen sover och jag ska snart försöka göra detsamma i värmen. Han börjar bli stor och han är så himla fin. Jag älskar honom över allt annat verkligen och det är en häftig känsla. Ibland kan jag titta på honom och knappt förstå att han är min. Overkligt men sant!

Underbart att vara mamma och helt okej att vara sambo. Tar en dag i taget, är väldigt skeptisk och nog rätt jobbig att ha att göra med, vi får se vad som händer!

Galet infall?

Jag är så kluven, vill åka men ändå inte. Har funderat över till vem, men jag orkar inte med att förklara om vad vi bråkat om den här gången och höra åsikterna. Jag spyr på det! Gick igenom min telefonbok och hittade ett namn. En tjej jag umgicks med en del förut, vi spelade i samma lag. Hon bor i ett stort hus på landet och har också en liten kille, men på 7 månader. Jag skrev ett sms och frågade vad hon gjorde, skrev att jag ville rymma och tänkte på henne. Hon måste tro att jag är knäpp? Väntar på svar, ömsom skäms och ömsom hoppas! Galna liv jag hamnat i...

Vi som var så kära, alla gulliga kärleksförklaringar, snabba förlovningen, pirret i magen, alla löften, alla förhoppningar, det bokade bröllopsdatumet. Han var ju den jag längat efter! Så mycket passion och kärlek, så trygg jag kände mig i hans famn och så speciell han fick mig att känna. Vad hände?

Lilleman sover tryggt i vår säng, på min plats. Han är så fin och han är värd det bästa tänkbara livet. Det värsta är att hur jag än gör så får han inte det. Jag kan inte ändra på hans pappa. Jag kan inte göra så att han dricker mindre, tar ett seriöst jobb, tar itu med sitt förflutna och börjar ta ansvar. Men jag är rädd för att lilleman ska bli besviken på mig, känna att det var mitt fel att vi inte höll ihop. Någonstans inom mig är jag rädd över att hans pappa ska säga det till honom. Åh, det gör så ont!

Samma visa igen

En hel dag av diskussioner, spydiga kommentarer och tystnad. Vi har provat det mesta! Sambon var ute igår och kom hem först vid fyra. För första gången så ringde han inte under natten vilket jag var glad över. Vi kramades och jag grät en skvätt, luften gick bara ur mig. Sambon somnade mitt i mina tårar och snarkade sen ljudligt hela natten. Jag och lilleman gick ner och sov på soffan en stund tillslut. Ikväll lockade fest och vännerna igen. Det var nog inte det som var planen från början då det inhandlats god mat och vin. Men då jag kommer hem på eftermiddagen från en promenad med en vän och sambon redan druckit en del och han frågar mig om jag vill att han är hemma eller åker iväg, är svaret rätt givet. I ditt tillstånd nu så kvittar det. Jag kommer oavsett inte ha något utbyte av hans bitterhet som ofta infinner sig då han dricker. Inte heller kommer jag få hjälp med vår 3 månaders son som vaknar om natten. Sagt och gjort, efter några hårda ord så åkte han. Jag var fruktansvärt iskall men inombords så både skrek och grät jag. Usla människa!

Så nu har han åkt och jag funderar starkt på att åka iväg några dagar för att få lite lugn och ro. Jag har möjligheten, jag har faktiskt flera val men det känns ändå fel. Att "fly" från sitt eget hem. Jag har ju några timmar på mig att fundera så vi får se vad jag beslutar mig för.

Jag börjar i alla fall tappa modet. Stark är ensam heter det ju! Men varför är det då så svårt att bestämma sig, suck!

Återkommer i frågan, såklart!

Terapi för själen

Detta känns märkligt och rentav lite läskigt. Jag har så många tankar, funderingar och orosmoln som jag måste få ventilera. Jag har många vänner, underbar familj och ett grymt socialt nätverk i form av arbete, idott och nära och kära. Jag känner dock att de är less på att höra om mina bekymmer här hemma, om alla bråk, om alla tårar, min frustration och rädsla samt tankar på en eventuell separation. Ingen har sagt det rätt ut men jag känner det. Jag vill inte heller prata om det mer, ibland kanske. Men jag vill ha kul, vara glad och lycklig, lyssna på dem, glädjas åt allt gott som finns här i livet. Ändå är det så svårt att bryta upp. Känslor finns, men jag är sårad och fruktansvärt besviken. Han har dessutom sårat min familj med hårda ord och kränkningar. Han har aldrig varit riktigt accepterad, äldre än mig, tuff bakgrund, festar en del och i det stora hela väldigt olik mig. Han har fina sidor och mycket kärlek, även mycket aggressioner och hat. Det är en svår sits och jag har så ont ända in i själen. Vill inte splittra en familj för min underbara sons skull men vill heller inte leva så här. Är rädd för att vara utan honom, sonen alltså. Att inte få ha honom nära om kvällarna, att inte ta del av alla hans framsteg. Min kärlek till honom är gränslös och jag vet inte hur jag ska göra.

Detta blir min terapi hörna, där jag kan vara ärlig och ventilera allt och samtidigt vara anonym. Det finns risker men jag är beredd på att dem, jag ska vara försiktig! Ni får gärna lämna synpunkter och åsikter samt bidra med egna erfarenheter om så finns.


Välkommen till en nybliven mammas förvirrade och djupa tankar!