Mentalt slut

Känner mig så fruktansvärt slut, från topp till tå. Idag har varit en tung dag. Har taggarna utåt och har varit otrevlig mot både mamma och sambon. Vi sågs en kortis då han kom för att hämta och lämna sonen i några timmar. Har inget som helst tålamod, känner mig som världens största förlorare. Jag är 28 år, nybliven mamma och detta borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv.

Längtar faktiskt lite hem... Men bör jag åka hem så länge sambon bor där? Är så rädd för att falla tillbaka i gamla mönster, kramas och gråta och så är vi där igen. Gick igenom min mobil idag och såg ett sms från i maj. Sambon hade skrivit snälla. ge mig en sista chans. Jag ska visa dig och alla att jag kan. u är mitt livs kärlek, jag ska inte såra dig mer. Det hände ju några gånger till efter det, varför skulle det inte bli så nu igen?

Ville inte bli osams som det blev idag. Vi är på så olika plan. Jag tycker inte att han sätter sonen först utan sig själv. Det stör mig fruktansvärt! Vi ska träffa en familjerådgivare på tisdag, sambon har bokat. Känns som en evighet tills dess.

Vill slå, sparka och skrika idag igen. Kan inte vara sunt att känna så gång på gång...