Galet infall?

Jag är så kluven, vill åka men ändå inte. Har funderat över till vem, men jag orkar inte med att förklara om vad vi bråkat om den här gången och höra åsikterna. Jag spyr på det! Gick igenom min telefonbok och hittade ett namn. En tjej jag umgicks med en del förut, vi spelade i samma lag. Hon bor i ett stort hus på landet och har också en liten kille, men på 7 månader. Jag skrev ett sms och frågade vad hon gjorde, skrev att jag ville rymma och tänkte på henne. Hon måste tro att jag är knäpp? Väntar på svar, ömsom skäms och ömsom hoppas! Galna liv jag hamnat i...

Vi som var så kära, alla gulliga kärleksförklaringar, snabba förlovningen, pirret i magen, alla löften, alla förhoppningar, det bokade bröllopsdatumet. Han var ju den jag längat efter! Så mycket passion och kärlek, så trygg jag kände mig i hans famn och så speciell han fick mig att känna. Vad hände?

Lilleman sover tryggt i vår säng, på min plats. Han är så fin och han är värd det bästa tänkbara livet. Det värsta är att hur jag än gör så får han inte det. Jag kan inte ändra på hans pappa. Jag kan inte göra så att han dricker mindre, tar ett seriöst jobb, tar itu med sitt förflutna och börjar ta ansvar. Men jag är rädd för att lilleman ska bli besviken på mig, känna att det var mitt fel att vi inte höll ihop. Någonstans inom mig är jag rädd över att hans pappa ska säga det till honom. Åh, det gör så ont!