Tokbryt

Idag ringde prästen till lillemans dop om att ses innan det är dags. En lugn och varm mansröst,, han lät så omtänksam och jag med mitt superbehov av omtanke just nu bröt bara ihop. Jag skäms över att behöva säga att jag inte vet om pappa till sonen kommer till dopet. Att han velar, att han ibland säger att han ska komma och hånflina åt alla. Skönt att vara ärlig dör då vet i alla fall prästen om allt och då jag är rädd för att bryta ihop i kyrkan så kan han kanske peppa lite innan?

Annars har sonens pappa flyttat ut och fortsätter med sina hårda ord. Ena dagen vill han komma och hjälpa mig, avlasta några timmar, bjuda på mat och nästa dag så ska jag klara mig själv och han försvårar allt genom att inte fixa adressändring, inte skriva på papper och inte hjälpa till med att betala vissa saker. Han gör så att jag får magsår! Ska mitt liv vara så här nu i 18 år eller tills sonen blir så stor att han förstår och ser själv. Känns som om jag lever i ett fängelse!