Hemma igen

Nu är jag hemma igen efter några härliga dagar med underbara människor. Är lyckligt lottad över alla fina vänner och goa släktingar. Ändå känner jag mig så himla ensam. Vill bli kramad, höra att jag är fin, att jag är bra. Vill göra någon glad, bli överraskad och känna harmoni. Har så mycket inom mig som måste ut. Har en annan, officiell blogg men där kan jag inte skriva allt. Orkar inte prata med allt och alla mer. Det är här jag kan slänga ur mig all skit... Kommer jag någonsin att kunna lita på en kille igen?

Så fort vi kom hem igår så åkte ex sambon iväg till en kompis. Hanhade packat en liten väska och sa att han skulle vara borta hela helgen. Varför kan han inte bara flytta ut? Han drar på det bara för att jävlas känns det som. Var nere på byn och gick en sväng idag... Då kom han framspringandes från en av krogarna, klockan var liksom fyra på eftermiddagen. Usch! Ändå värkte hjärtat. Hans charmiga leende, hans busiga ögon. Åh det är så tungt! Vet att jag gör rätt och att jag förtjänar bättre, men ville ju så gärna. Att han skulle ändra sig, vara så där fin som han kan emellanåt, visa alla att de hade fel. Känner mig så misslyckad... Eller nä, jag är f-n stolt över mig själv och allt jag fixar men det var inte så här det skulle vara som nybliven mamma. Inte i närheten!