Tack för den

Ja så det kan bli! Sambon kom hem redan vid halv tolv i lördags och jag blev glatt överraskad. Han hade ringt ett antal gången innan och bett mig hämta honom men då jag inte ville väcka sonen som sov sött så skulle han ta taxi. När han kom hem bankade han på dörren trots att vi kommit överens om var jag skulle lägga nyckeln. Jag borde anat redan då hur onykter han var... Jag låg redan i sängen och försökte sova men han ville att jag skulle komma ner och äta pizza med honom och prata. Jag gick ner för att säga godnatt men då började diskussionerna.... As usual!

- Varför hade jag varit grinig hela dagen?
- Varför skulle han ens komma hem, jag blev ju inte glad?
- Han skulle stannat i byn, där fanns människor som ville "ha" honom.
- Jag bryr mig inte om honom.
- Han skulle ta med vår nästkommande dag på flyget norröver till sin familj.

Han började höja rösten och då sa jag godnatt och gick därifrån. Vill inte att sonen ska behöva höra sånt tonläge. Efter att han ätit upp pizzan kom han efter, satt sig på sängen och fortsatte att prata. Han var så less på min lilla perfekta värld där han aldrig skulle passa in. Ingentng han gör duger osv. Jag sa ingenting utan bara schyssade med tanke på sonen. Han ställer sig upp, tar tag i mitt täcke, drar det av mig, slänger tillbaka det på mig, tar lite lätt på min rygg och trycker till. Jag säger åt honom att sluta och säger att han skrämmer mig. Tillslut går han ner och somnar ute i en solstol på altanen. Jag sover inte mycket den natten utan funderar på min framtid. Så här vill jag ju inte ha det. Men det har varit så bra ett tag. Han blir som en helt annan människa då han dricker. Inga tårar kommer, känner mig mer likgiltig. Är så otroligt trött men kan inte sova!

Vi har varit tysta i några dagar här hemma. Sambon tycker allt borde vara som vanligt för han minns minsann ingenting av natten. Då jag berättar fnyser han och säger att jag kan ju ha hittat på alltihopa. Det sårar mig fruktansvärt! Han tycker jag är larvig som är tyst, att jag gör en stor grej av alltihopa. Jag förstår inte hur hans hjärna fungerar ibland alltså... När han hotar med att ta med sonen härifrån går mitt hjärta i bitar.

Imorgon åker han norröver med en kompis. Jag tror att en festival lockar, ännu mera dricka och glömma ansvaret här nere. Han säger att det kan vara bra om vi är ifrån varandra, vilket jag iofs håller med om. Men inte under dessa omständigheter. Han bara flyr! Just det, han sa förlåt idag, efter tre dagar, inte med känsla men dock ett förlåt. Känns som om jag inte bryr mig!

Han går iväg och pratar i telefon i smyg, tar till och med med den in på toaletten. Är inte det ett skumt beteende? Han kanske har något lurt på gång?

Vet inte vad mer jag ska skriva faktiskt. Ska försöka göra lite nytta här hemma och mysa med min lilla fina son. Nu sover han sött och lockarna samlas i nacken i värmen.