Helvete...

... vad det gör ont och är kaos i själen nu. Ex sambon är nere och packar sina saker. Vi har bott hemma tillsammans sen i söndags och det har varit bra. Precis så bra som jag alltid velat haft det. Är det inte som en parodi? Vi har till och med kramats och jag har krupit upp i hans famn och gråtit ut. Nu är jag ädd, rädd för allt som ska hända, rädd för att vara ensam, rädd för att göra fel. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende nu och det gillar jag inte. Tycker att jag har blivit alldeles för smal och tanig. Kan inte amma längre, finns ingen mjölk längre och det gör ont i mitt mammahjärta. Brösten har blivit mindre och jag saknar verkligen min lite rundare och gravida kropp. Imorgon flyttar han och i helgen åker han upp till andra sonen norröver. Jag har fullbokad kalender för att hålla mig sysselsatt.

Många ringer, familj och vänner men jag orkar knappt prata. Ibland svarar jag inte och då får jag dåligt samvete och ringer oftast upp, fast jag egentligen inte vill. Lever jag mitt liv för min skull eller för andras? Är så trött på att göra andra nöjda och stolta...

Imorgon ska jag träffa en kurator, känns otroligt skönt. Vi träffade henne båda två i måndags och ska dit igen men jag ringde idag för jag känner att jag behöver egen tid också. Hoppas på mer lugn i själen efter det? Myser med sonen om dagarna, planerar hans dop, pysslar hemma och försöker göra mysigt, tända ljus och spela bra musik. Men i ärlighetens namn, hela mitt inre är i kaos och det skrämmer mig lite. Har aldrig mått så här förut och då har jag ändå varit med om tuffa separationer, älskades bortgång och annat jobbigt.

Ska nog ringa bästa vännen nu!