Terapi för själen

Detta känns märkligt och rentav lite läskigt. Jag har så många tankar, funderingar och orosmoln som jag måste få ventilera. Jag har många vänner, underbar familj och ett grymt socialt nätverk i form av arbete, idott och nära och kära. Jag känner dock att de är less på att höra om mina bekymmer här hemma, om alla bråk, om alla tårar, min frustration och rädsla samt tankar på en eventuell separation. Ingen har sagt det rätt ut men jag känner det. Jag vill inte heller prata om det mer, ibland kanske. Men jag vill ha kul, vara glad och lycklig, lyssna på dem, glädjas åt allt gott som finns här i livet. Ändå är det så svårt att bryta upp. Känslor finns, men jag är sårad och fruktansvärt besviken. Han har dessutom sårat min familj med hårda ord och kränkningar. Han har aldrig varit riktigt accepterad, äldre än mig, tuff bakgrund, festar en del och i det stora hela väldigt olik mig. Han har fina sidor och mycket kärlek, även mycket aggressioner och hat. Det är en svår sits och jag har så ont ända in i själen. Vill inte splittra en familj för min underbara sons skull men vill heller inte leva så här. Är rädd för att vara utan honom, sonen alltså. Att inte få ha honom nära om kvällarna, att inte ta del av alla hans framsteg. Min kärlek till honom är gränslös och jag vet inte hur jag ska göra.

Detta blir min terapi hörna, där jag kan vara ärlig och ventilera allt och samtidigt vara anonym. Det finns risker men jag är beredd på att dem, jag ska vara försiktig! Ni får gärna lämna synpunkter och åsikter samt bidra med egna erfarenheter om så finns.


Välkommen till en nybliven mammas förvirrade och djupa tankar!