Tvivel kval och tårar

Vi är fortfarande kvar hos vännerna. Tänk hur snabbt man får rutiner på ett nytt ställe. De är gulliga, myser med lillkillen om kvällarna, gör kvällsmat åt oss och vi pratar. Är avundsjuk på deras lugna och stabila förhållande. Men jag gläds åt dem och åt den lilla som växer i magen.

Sambon vill inte lämna huset. Han vill ordna upp allt och att vi ska komma hem igen. Han söker jobb, han ordnar med sina skulder och han vill bryta med sina vänner nere på byn. Allt låter så bra och jag vet att han vill allt han säger att han ska göra. Men hur ska han klara det? Han har sagt allt det här förut och fallit tillbaka. Han säger att han skäms, att han är medveten om att han gjort mig illa och att han är så förbannat ledsen. Å ena sidan är hans ord som balsam för själen, å andra sidan har jag svårt att ta till mig. Han har bett mig att komma hem, låta honom få ännu en chans. Hjärnan säger nej men hjärtat säger kanske. Hur kan jag ha känslor kvar när han har gjort mig så illa? När han inte funnits där då jag behövt honom som allra mest. När han hånat och lämnat mig hemma med sonen och tagit hand om sitt eget ego på krogen eller hos vännerna. Det borde vara så enkelt men det är ju inte det. Jag känner press från mina nära och kära, de anser att nu är det dags. Chanserna är slut! Om jag skulle gå tillbaka så är jag rädd att jag tappar respekten hos dem. De är min stabilitet här i livet, kan inte riskera att förlora det.

Sonen är med sambon nu, han kom och hämtade honom för en stund sen. De skulle åka hem och mysa. Jag hade ingen känsla av att vilja följa med. Ville bara få skriva av mig och så lägga mig och vila, är så slut. Har inte gråtit så här mycket som jag gjort de senaste två dagarna sen min älskade farmor dog. Det är kaos i mitt huvud och jag vill bara få krypa upp i en stor varm mjuk famn.