Upp och ner

Dagarna har gått undan. Sen sist jag skrev så har mycket hänt. Vi hade ett storbråk för ca två veckor sen som resulterade i att vi tillsammans bestämde oss för att vara ifrån varandra på obestämd tid. Sambon packade sin väska och åkte iväg. Tårarna rann som krokodiltårar på mig och jag ville skrika åt honom att stanna, jag ville kramas och bli sams. Senare på kvällen så skickade vi sms som vi brukar göra och jag fick då veta att ingen av hans vänner svarat eller hjälpt honom så han hade ingenstans att bo. Jag hade två tomma hus/lägenheter att välja på så då var det bättre att jag och sonen sov borta. Det slutade med att vi blev sams och pratade halva natten. Sen dess har det varit okej. Inga bråk eller konflikter. Lägena har funnits men jag tror att sambon har tänkt efter för en gångs skull och kämpat med sig själv. Tyvärr är det fortfarande alltför mycket alkohol för min smak, men jag kanske är för hård? Ikväll är han nere på byn, åkte helt själv. Är inte det lite underligt? Finns alltid någon att snacka med menar han. Vi har haft heldag med sol och bad, goda vänner på middag. Lite tal om att åka in till storstaden och sitta på en uteservering en liten stund, lämna sonen hos mormor men jag orkade inte. Alla var nöjda ändå och vi spelade kubb, drack lite vin men sambon ville ha mer. Skämdes lite då han drack så mycket. Pratar väldigt mycket om sig själv då.

Just nu känns det rätt skönt att vara hemma själv. Sonen sover och jag ska snart försöka göra detsamma i värmen. Han börjar bli stor och han är så himla fin. Jag älskar honom över allt annat verkligen och det är en häftig känsla. Ibland kan jag titta på honom och knappt förstå att han är min. Overkligt men sant!

Underbart att vara mamma och helt okej att vara sambo. Tar en dag i taget, är väldigt skeptisk och nog rätt jobbig att ha att göra med, vi får se vad som händer!