Över?

Nu är det nog så, orkar inget mer. Fick åka hem vid niotiden för att sambon bokat taxi och skulle iväg. Hörde på honom att han druckit och det gjorde mig arg. Han var ju ensam med sonen. Är alkoholen så jäkla viktig? Vännerna jag var hos tyckte jag skulle hämta älsklingen och komma tillbaka, sova över. Med tanke på hur förra helgen blev så kändes det som ett bra alternativ. Ändå en galet sjuk känsla att packa väskan och åka från sitt eget hem, det är mitt hus från början.

Var så ledsen och arg och gjorde något jag funderat på länge. Jag ringde sambons svägerska, har alltid haft ett visst förtroende för henne även om vi bara setts ett fåtal gånger. Jag bröt ihop totalt och berättade om allt. Om alla bråk, om hoten, om ensamheten och om bristen på ansvar. Jag fick även prata med hans bror och det var väldigt skönt. Jag kände att de förstod och att mina känslor och tankar var helt okej. Samtalet med dem gjorde mig lugn och stark.

Sovit hos vännerna och är så tacksam över att de finns. De har ett gästrum så jag behöver inte känna mig alltför mycket i vägen. Hon är gravid och jag ser hus stolta de är och jag blir så glad för deras skull. Det är så det ska vara i väntans tider. Samhörighet, längtan och trygghet.

Längtan... Jag harlängr känt att jag längtat efter något, saknat något. Innan sonen kom var det efter ett barn, nu när jag har världens finaste barn så saknar jag ändå. Den där stora trgga famnen ploppar upp i mitt huvud gång på gång. Vill ha den, behöver den nu! Vems famn ska jag söka, kan inte bara slänga mig hos vem som helst hur som helst. Saknar sambons famn då allt är bra, då han stryker mig över huvudet och säger fina saker. Saknar hans doft, hans värme och hans lovord. Tror att de gångerna det hänt går att räkna på en hand.

Han ringde som en tok igår kväll, jag svarade aldrig. Han verkade ha ågren av hans sms, menjag kanha fel. Allt kanske bara var ett spel? Han frågade mig igår innan han åkte, vem det är jag knullar? Att han har mage... När skulle jag orka, hinna eller vilja? Heter det inte så att man känner andra som man känner sig själv.

Inatt då lilleman vaknade vid fyra och fått sin mat så tog jag av mig förlovningsringen. Jag älskar den ringen. Inga tårar men en grym tomhet. Imorgon ska jag ringa soc och höra mig för lite. Detta måste ju betyda att det faktiskt är över...