Mitt liv i en bubbla

Det är nästan så det känns... Att världen utanför pågår är jag medveten om men jag ser den inte, orkar inte höra eller följa den och dagarna bara försvinner. Vissa stunder känner jag mig stark och jag är säker på att jag gör rätt, nästa tvekar jag och undrar vad livet går ut på. Ibland undrar jag om jag inte har en släng av förlossningsdepression också? Konstigt vore det väl nästan annars så som allt varit. Jag har nog inte skrivit att sonen kom 11 veckor för tidigt och vägde under 1 kilo. Allt har gått bra men man har ju varit orolig och rädd såklart! Jag känner att jag har fått deala med många av mina tankar och känslor ensam. Imorgon måste jag försöka ringa soc igen om en tid hos en kurator. Det känns tryggt på något vis.

Fick precis mess av sambon, kan jag fortfarande kalla honom det? Han skrev att han ska skriva ett sista brev till mig och sonen. Lät lite skumt... Åh, det gör mig så ont att han lider så. Jag skulle vilja krama om honom, trösta och få tillbaka men det går inte. Jag har också lidit och varit ensam. Att vara ensam i tvåsamheten är hemskt verkligen.

Undrar om någon av mina närmaste någonsin kommer läsa något av det här? Ibland tänker jag att sambon, eller ex sambon, eller sonens pappa skulle behöva göra det. Kändes läskigt att skriva så...

Borde sova nu!