Magsår

Ja, så känns det. Dopet är avklarat och det blev så otroligt fint. Sonens pappa var med både i kyrkan och en stund på fikat. Han var så stilig i sin kostym. Tyvärr luktade han bakfylla och det skämdes jag för då flera märkte det. Grät och skakade då min syster sjöng och det värkte i hela min kropp. Alla samlade i denna vackra lokal, en kyrka som betyder massor för mig. Min familj, mina vänner, min älskade son, min sons pappa, hans mamma och några av hans vänner. Framför mig satt de som sagt att sonens pappa inte är värd mig, han gör mig bara illa, där satt de som sagt att jag absolut inte får ta tillbaka honom, att jag måste stå på mig. Där står han, fin och ångerfull. Jag med blandade känslor, mentalt slut och känslig till tusen. Tror jag får magsår!

Förra veckan var så himla bra. Vi pratade massor, han var här en del och sov kvar. Jag grät massor i hans armar och vi pratade om tiden innan sonen, förlossningen, all rädslor och det var så underbart. Vi hade till och med sex och det var lika galet passionerat som alltid. Det var så skönt att bara släppa på allt och bara få vara, njuta, känna, längta och inte vara så klok jämt. Inga löften, ingenting sånt... Sen kom dopet och nu har han ändrat sig helt. Vill ha allt, nu på en gång, flytta med oss annars kan det vara. Han tänker inte vänta, vill inte vara någon manlig hora som han kallade det. Har han inte fattat något alls?

Idag har vi bråkat mucho, han hade så taskig attityd då han kom hit. Jag skämdes inför mina släktingar. Han tittade inte ens på sonens doppresenter. Nu skickar han sms om att han bara har en son, då inte vår alltså. Undrar vem jag är, har inte mitt nummer i sin mobil osv. Usch och fy vad han kan göra ig förbannad alltså. Jag som tänkte för några dagar sen att, jp kanske kan det bli vi. Jag skiter i vad alla andra säger, det kanske kan bli vi en dag. Idiot, jag alltså och han med för den delen.