Att jag aldrig lär mig

Det som skulle vara så mysigt ikväll. Jag försökte ha fint och städat hemma, sminkade mig till och med lite, försökte se pigg och glad ut trots huvudvärk och galen trötthet. Började okej men sedan då jag ville visa dopinbjudan som jag och en kompis pillrat med så blev sambon arg. Det var inte alls fint, jag hade ju minsann inte frågat honom om vad han tyckte, jag kör bara över honom osv. Jag blev helt paff och så ledsen inombords, jag tyckte det var jättefint och vännen som är fotograf har lagt ner många timmar. Nu sitter jag på övervåningen och har precis fått höra att måste jag alltid ändra om i lådor och sånt då han är borta. Varför får jag alltid skit då jag bara försöker hålla fint? Har ont i magen och tryck över bröstet, skulle inte vara så här. Allt jag ville var ju att få en kram, att mysa!

Det som stör mig mest av allt är att han höjer rösten i närheten av älsklingen, sonen ska inte behöva höra sånt. Nu sover han sött och jag hoppas han får en bra natt. Han har varit lite gnällig idag, beror säkert på värmen och hans trötta mamma.

Lägger mig och läser istället, ensam i stora sängen IGEN. Suck, vad jag är less på det här alltså. Livet ska inte vara så här, och jag vet. Den enda som kan göra skillnad på det är jag själv.