Helvete...

... vad det gör ont och är kaos i själen nu. Ex sambon är nere och packar sina saker. Vi har bott hemma tillsammans sen i söndags och det har varit bra. Precis så bra som jag alltid velat haft det. Är det inte som en parodi? Vi har till och med kramats och jag har krupit upp i hans famn och gråtit ut. Nu är jag ädd, rädd för allt som ska hända, rädd för att vara ensam, rädd för att göra fel. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende nu och det gillar jag inte. Tycker att jag har blivit alldeles för smal och tanig. Kan inte amma längre, finns ingen mjölk längre och det gör ont i mitt mammahjärta. Brösten har blivit mindre och jag saknar verkligen min lite rundare och gravida kropp. Imorgon flyttar han och i helgen åker han upp till andra sonen norröver. Jag har fullbokad kalender för att hålla mig sysselsatt.

Många ringer, familj och vänner men jag orkar knappt prata. Ibland svarar jag inte och då får jag dåligt samvete och ringer oftast upp, fast jag egentligen inte vill. Lever jag mitt liv för min skull eller för andras? Är så trött på att göra andra nöjda och stolta...

Imorgon ska jag träffa en kurator, känns otroligt skönt. Vi träffade henne båda två i måndags och ska dit igen men jag ringde idag för jag känner att jag behöver egen tid också. Hoppas på mer lugn i själen efter det? Myser med sonen om dagarna, planerar hans dop, pysslar hemma och försöker göra mysigt, tända ljus och spela bra musik. Men i ärlighetens namn, hela mitt inre är i kaos och det skrämmer mig lite. Har aldrig mått så här förut och då har jag ändå varit med om tuffa separationer, älskades bortgång och annat jobbigt.

Ska nog ringa bästa vännen nu!

Hemma igen

Nu är jag hemma igen efter några härliga dagar med underbara människor. Är lyckligt lottad över alla fina vänner och goa släktingar. Ändå känner jag mig så himla ensam. Vill bli kramad, höra att jag är fin, att jag är bra. Vill göra någon glad, bli överraskad och känna harmoni. Har så mycket inom mig som måste ut. Har en annan, officiell blogg men där kan jag inte skriva allt. Orkar inte prata med allt och alla mer. Det är här jag kan slänga ur mig all skit... Kommer jag någonsin att kunna lita på en kille igen?

Så fort vi kom hem igår så åkte ex sambon iväg till en kompis. Hanhade packat en liten väska och sa att han skulle vara borta hela helgen. Varför kan han inte bara flytta ut? Han drar på det bara för att jävlas känns det som. Var nere på byn och gick en sväng idag... Då kom han framspringandes från en av krogarna, klockan var liksom fyra på eftermiddagen. Usch! Ändå värkte hjärtat. Hans charmiga leende, hans busiga ögon. Åh det är så tungt! Vet att jag gör rätt och att jag förtjänar bättre, men ville ju så gärna. Att han skulle ändra sig, vara så där fin som han kan emellanåt, visa alla att de hade fel. Känner mig så misslyckad... Eller nä, jag är f-n stolt över mig själv och allt jag fixar men det var inte så här det skulle vara som nybliven mamma. Inte i närheten!

Semester

Imorgon åker jag och sonen iväg, så otroligt jäkla skönt. Till vännen och hennes sambo på västkusten och ska även passa på att hälsa på lite släktingar. Tror och hoppas att resan ska ge mig energi. Har bott hemma i några dagar då sonens pappa (kändes lättare att skriva så idag) är iväg i annan stad och jobbar. Något inom mig säger att de int ejobbar utan mer festar. Jag har frågat och han blev arg och ledsen. Är det så svårt att förstå att jag inte litar på honom? Jag hör ju hur han ljuger till de flesta andra, varför skulle han alltid vara ärlig mot mig. Åker man en fredag kväll vid fem för att snickra en altan, hammaren är hemma. De tog vår bil istället för den andra killens jobbarbil där alla verktyg och saker finns. Sms kommer vid tre på natten, mellan lördag och söndag. Troligtvis jobbar man inte på söndagen då... Nä jag köper det inte! Kan ha fel, är medveten om det men känns som om det kvittar.

Som tur är har jag fått låna mammas bil så jag och sonen har kunnat åka runt lite. Otroligt skönt att vara hemma, med mina saker. Har jag skrivit att jag tackat ja till lägenheten? Flyttar i början av oktober, blir bra!

Herregud

Nu kan jag inte vara tyst längre, spricker snart. Patetiska och egocentriska människa. Han har ringt hela kvällen, lämnat meddelanden och skickat sms. I början svarade jag, men inte sen. Inte sedan sms:et där det stod, du/ni kommer få kämpa om honom. Vad betyder det? Ska han säka hela vårdnaden? Ska han kidnappa honom? Vad? Detta maktspel gör mig galen och så att jag får ont i magen. Hör direkt att han druckit, släpande röst, tycka synd om sig själv osv... Det är skittufft nu, jag hatar att göra honom illa så här men vad blir blir bättre av att vara elak och hota? Jag har alltid velat att han och sonen ska ha en bra relation, aldrig sagt något för att få honom att tro att jag ska stå i deras väg, Ibland tänker jag dock att sonens pappa kommer såra och göra sonen fruktansvärt besviken. Jag har sett det hos hans äldre son från tidgare förhållande. Lovar saker, pratar högt och brett om saker barn inte ska behöva höra och dricker i barnens närvaro. Det gör så ont i mig!

Senaste meddelandet nu lät som ett sista farväl. Ta hand om vår son, jag älskar honom över allt annat. Hans skratt är 10 gånger bättre än vad den andre sonens skratt var. Jag saknar er. Ingen svarar då jag ringer, ingen vill prata med mig. Vad ska han göra? Skrämma mig? Supa sig ännu mera dyngfull? Ta livet av sig? Vad ska jag göra? Ringa upp, svara, ringa hans mamma så hon pratar med honom. Troligtvis ingenting, detta är hans pina att gå igenom. Det gör dock ont mig, jag bryr mig om honom, jag ser hur han lider. Jag har sagt att jag inte vill prata överhuvudtaget då han dricker så det är ju han som lägger ribban.

Hur ska jag få honom att inse att han behöver hjälp?

Bestämt mig

Nu har jag faktiskt bestämt mig, jag tar lägenheten. Jag chansar lite ochfår förhoppningsvis en nystart här i livet. Sonens pappa har betett sig väldigt elakt och otrevligt men jag antar att det är hans frustration över alltihopa. Ingen ursäkt men ja, på sätt och vis kan jag kanske förstå. Det tråkiga är att han bara visar mer och mer vem han egentligen är. Han har så mycket ilska, aggression och osäkerhet inom sig. Om han bara skulle kunna få fram sina fina och starka sidor mer, få fram dem själv utan mig eller en annan kvinna vid hans sida. Han måste bli stark ensam! Orkar inte skriva allt han sagt idag, men jag har känt mig så sårad! När han beter sig så där så blir jag än mer säker på mitt beslut. Tiden får utvisa vad som händer men efter idag så är jag skeptisk till att jag någonsin kommer kunna lita på honom igen.

Skönt att skriva av sig!

Whats new?

Skrev ett så långt inlägg tidigare idag men allt försvann och nu är jag för trött för att skriva om allt. Lilleman sover med sin pappa inatt i huset. Känns märkligt och väldigt tomt men förvånansvärt okej. Har tränat ikväll också så lämnade sonen hemma, ammade och myste en stund, åkte till träningen och så innan jag åkte till mitt lilla krypin hos vännerna så svängde jag förbi hemma och gav sonen en godnatt puss. Han sov redan så sött i sin spjälsäng, underbara lilla kille. Det letade sig fram en liten tår men kändes ändå okej. Jag blir glad och varm inombords då far och son umgås. Har ställt klockan så att jag kommer till dem tidigt, både för saknad och amnings skull.

Har blivit erbjuden ett andrahands kontrakt på en tvåa här i närheten. Vore skönt att komma närmare alla, börja om men det känns ändå konstigt. Lutar åt att jag tar den men jag bara önskar jag skulle känna mig mer säker och glad.

Mentalt slut

Känner mig så fruktansvärt slut, från topp till tå. Idag har varit en tung dag. Har taggarna utåt och har varit otrevlig mot både mamma och sambon. Vi sågs en kortis då han kom för att hämta och lämna sonen i några timmar. Har inget som helst tålamod, känner mig som världens största förlorare. Jag är 28 år, nybliven mamma och detta borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv.

Längtar faktiskt lite hem... Men bör jag åka hem så länge sambon bor där? Är så rädd för att falla tillbaka i gamla mönster, kramas och gråta och så är vi där igen. Gick igenom min mobil idag och såg ett sms från i maj. Sambon hade skrivit snälla. ge mig en sista chans. Jag ska visa dig och alla att jag kan. u är mitt livs kärlek, jag ska inte såra dig mer. Det hände ju några gånger till efter det, varför skulle det inte bli så nu igen?

Ville inte bli osams som det blev idag. Vi är på så olika plan. Jag tycker inte att han sätter sonen först utan sig själv. Det stör mig fruktansvärt! Vi ska träffa en familjerådgivare på tisdag, sambon har bokat. Känns som en evighet tills dess.

Vill slå, sparka och skrika idag igen. Kan inte vara sunt att känna så gång på gång...

Mitt liv i en bubbla

Det är nästan så det känns... Att världen utanför pågår är jag medveten om men jag ser den inte, orkar inte höra eller följa den och dagarna bara försvinner. Vissa stunder känner jag mig stark och jag är säker på att jag gör rätt, nästa tvekar jag och undrar vad livet går ut på. Ibland undrar jag om jag inte har en släng av förlossningsdepression också? Konstigt vore det väl nästan annars så som allt varit. Jag har nog inte skrivit att sonen kom 11 veckor för tidigt och vägde under 1 kilo. Allt har gått bra men man har ju varit orolig och rädd såklart! Jag känner att jag har fått deala med många av mina tankar och känslor ensam. Imorgon måste jag försöka ringa soc igen om en tid hos en kurator. Det känns tryggt på något vis.

Fick precis mess av sambon, kan jag fortfarande kalla honom det? Han skrev att han ska skriva ett sista brev till mig och sonen. Lät lite skumt... Åh, det gör mig så ont att han lider så. Jag skulle vilja krama om honom, trösta och få tillbaka men det går inte. Jag har också lidit och varit ensam. Att vara ensam i tvåsamheten är hemskt verkligen.

Undrar om någon av mina närmaste någonsin kommer läsa något av det här? Ibland tänker jag att sambon, eller ex sambon, eller sonens pappa skulle behöva göra det. Kändes läskigt att skriva så...

Borde sova nu!

Så tungt

Är så fruktansvärt ledsen... Ser att sambon mår dåligt, han vill så gärna försöka. Känner mig hård och hemsk mot honom. Vet att jag måste lyssna till mig själv men gillar ändå inte att se honom så låg. Han är ju så ensam!

Tog en fika på kondis med vännen jag bor hos och så en promenad, det var skönt. Jag kom till och med på mig själv med att le. Försökte prata med sambon då han kom tillbaka med sonen. Vi är på så olika plan. Han tycker vi ska komma hem igen och jag behöver tid och avstånd. Men jag menar inte att det är över för det. Jag ser det mer som att vara särbo på obestämd tid. Det kanske tar 2 månader, eller 6 eller ännu längre. Men vi har ju fortfarande varandra. Han tycker det är omoget och ett konstigt sätt att göra det på. För mig känns det som det enda sättet. Förutom då jag är svag och bara vill ha honom nära. Tro på allt han säger och hoppas igen.

Idag har varit en tung dag, den värsta på väldigt länge.

Tvivel kval och tårar

Vi är fortfarande kvar hos vännerna. Tänk hur snabbt man får rutiner på ett nytt ställe. De är gulliga, myser med lillkillen om kvällarna, gör kvällsmat åt oss och vi pratar. Är avundsjuk på deras lugna och stabila förhållande. Men jag gläds åt dem och åt den lilla som växer i magen.

Sambon vill inte lämna huset. Han vill ordna upp allt och att vi ska komma hem igen. Han söker jobb, han ordnar med sina skulder och han vill bryta med sina vänner nere på byn. Allt låter så bra och jag vet att han vill allt han säger att han ska göra. Men hur ska han klara det? Han har sagt allt det här förut och fallit tillbaka. Han säger att han skäms, att han är medveten om att han gjort mig illa och att han är så förbannat ledsen. Å ena sidan är hans ord som balsam för själen, å andra sidan har jag svårt att ta till mig. Han har bett mig att komma hem, låta honom få ännu en chans. Hjärnan säger nej men hjärtat säger kanske. Hur kan jag ha känslor kvar när han har gjort mig så illa? När han inte funnits där då jag behövt honom som allra mest. När han hånat och lämnat mig hemma med sonen och tagit hand om sitt eget ego på krogen eller hos vännerna. Det borde vara så enkelt men det är ju inte det. Jag känner press från mina nära och kära, de anser att nu är det dags. Chanserna är slut! Om jag skulle gå tillbaka så är jag rädd att jag tappar respekten hos dem. De är min stabilitet här i livet, kan inte riskera att förlora det.

Sonen är med sambon nu, han kom och hämtade honom för en stund sen. De skulle åka hem och mysa. Jag hade ingen känsla av att vilja följa med. Ville bara få skriva av mig och så lägga mig och vila, är så slut. Har inte gråtit så här mycket som jag gjort de senaste två dagarna sen min älskade farmor dog. Det är kaos i mitt huvud och jag vill bara få krypa upp i en stor varm mjuk famn.

Över?

Nu är det nog så, orkar inget mer. Fick åka hem vid niotiden för att sambon bokat taxi och skulle iväg. Hörde på honom att han druckit och det gjorde mig arg. Han var ju ensam med sonen. Är alkoholen så jäkla viktig? Vännerna jag var hos tyckte jag skulle hämta älsklingen och komma tillbaka, sova över. Med tanke på hur förra helgen blev så kändes det som ett bra alternativ. Ändå en galet sjuk känsla att packa väskan och åka från sitt eget hem, det är mitt hus från början.

Var så ledsen och arg och gjorde något jag funderat på länge. Jag ringde sambons svägerska, har alltid haft ett visst förtroende för henne även om vi bara setts ett fåtal gånger. Jag bröt ihop totalt och berättade om allt. Om alla bråk, om hoten, om ensamheten och om bristen på ansvar. Jag fick även prata med hans bror och det var väldigt skönt. Jag kände att de förstod och att mina känslor och tankar var helt okej. Samtalet med dem gjorde mig lugn och stark.

Sovit hos vännerna och är så tacksam över att de finns. De har ett gästrum så jag behöver inte känna mig alltför mycket i vägen. Hon är gravid och jag ser hus stolta de är och jag blir så glad för deras skull. Det är så det ska vara i väntans tider. Samhörighet, längtan och trygghet.

Längtan... Jag harlängr känt att jag längtat efter något, saknat något. Innan sonen kom var det efter ett barn, nu när jag har världens finaste barn så saknar jag ändå. Den där stora trgga famnen ploppar upp i mitt huvud gång på gång. Vill ha den, behöver den nu! Vems famn ska jag söka, kan inte bara slänga mig hos vem som helst hur som helst. Saknar sambons famn då allt är bra, då han stryker mig över huvudet och säger fina saker. Saknar hans doft, hans värme och hans lovord. Tror att de gångerna det hänt går att räkna på en hand.

Han ringde som en tok igår kväll, jag svarade aldrig. Han verkade ha ågren av hans sms, menjag kanha fel. Allt kanske bara var ett spel? Han frågade mig igår innan han åkte, vem det är jag knullar? Att han har mage... När skulle jag orka, hinna eller vilja? Heter det inte så att man känner andra som man känner sig själv.

Inatt då lilleman vaknade vid fyra och fått sin mat så tog jag av mig förlovningsringen. Jag älskar den ringen. Inga tårar men en grym tomhet. Imorgon ska jag ringa soc och höra mig för lite. Detta måste ju betyda att det faktiskt är över...

Det gör så ont

Tystnaden, alla hårda ord, hånen och blickarna. Vill inte ha det så här! Åkte iväg med bilen i 30 min för att rensa tankarna, alldeles själv. Gillar inte att lämna sonen hemma själv med honom, vet aldrig om de är kvar eller vad han hittar på. Fick samtal om att vagnen skulle hem på en gång då den var i bagageutrymmet, de skulle åka iväg någonstans med en av hans kompisars bilar. Då ska jag dansa efter hans pipa. Mer skrik då jag kom hem, jag var ett pucko, brydde mig inte om honom, bestämde allt ovanför hans huvud och höll sonen ifrån honom. Allt jag vill är ju att vi ska vara en helt vanlig lugn familj. Ser han inte det? Känns som om han söker bråk, han vill göra mig ledsen och trycka ner mig.

Jag ska åka till en kompis och äta och få låna hennes badkar. Att bada gör mig alltid lugn. Vill ha lillkillen med mig men vet inte vad som händer. Han fixar och grejar därnere. Jag sa att om han tar med sig sonen så får vi höras om några timmar så att jag kan få amma till nästa mål. Då hånskrattade han bara. Skiter väl i dig! Fine om han skiter mig och mina ömmande bröst men sonen då. Han är van att ammas och behöver det. Kan han bara ta det ifrån mig sådär? Blir så förvirrad och det gör så fruktansvärt ont i själen, i hjärtat, i bröstet ja överallt. Jävla skitstövel! Behöver prata med någon på soc, vad får/kan han göra? Nu känner jag till 100 % att jag vill separera. Det här är psykisk misshandel och han behöver hjälp. Han har så mycket bitterhet och agressivitet inom sig. Varken jag eller sonen borde få ta den skiten.

Snälla, jag vill få lugn och ro i själen. Ge mig kraft och styrka!

Att jag aldrig lär mig

Det som skulle vara så mysigt ikväll. Jag försökte ha fint och städat hemma, sminkade mig till och med lite, försökte se pigg och glad ut trots huvudvärk och galen trötthet. Började okej men sedan då jag ville visa dopinbjudan som jag och en kompis pillrat med så blev sambon arg. Det var inte alls fint, jag hade ju minsann inte frågat honom om vad han tyckte, jag kör bara över honom osv. Jag blev helt paff och så ledsen inombords, jag tyckte det var jättefint och vännen som är fotograf har lagt ner många timmar. Nu sitter jag på övervåningen och har precis fått höra att måste jag alltid ändra om i lådor och sånt då han är borta. Varför får jag alltid skit då jag bara försöker hålla fint? Har ont i magen och tryck över bröstet, skulle inte vara så här. Allt jag ville var ju att få en kram, att mysa!

Det som stör mig mest av allt är att han höjer rösten i närheten av älsklingen, sonen ska inte behöva höra sånt. Nu sover han sött och jag hoppas han får en bra natt. Han har varit lite gnällig idag, beror säkert på värmen och hans trötta mamma.

Lägger mig och läser istället, ensam i stora sängen IGEN. Suck, vad jag är less på det här alltså. Livet ska inte vara så här, och jag vet. Den enda som kan göra skillnad på det är jag själv.

Blandade tankar

Jag är så fruktansvärt trött och seg. Den här värmen tar kål på mig. Egentligen gillar jag värme men i samband med sömnbrist och mensvärk så blir det fr mycket. Har inget som helst tålamod idag och vill helst bara slå och sparka på något. Är arg för att sambon stannande i Norrland en dag till ,även om han ville åka hem men de andra prompt ville vara kvar. Är arg och besviken på syrrorna som åker och solar och badar och inte tänker på att jag kanske skulle vilja ha lite hjälp, stöd eller sällskap. Arg över att det inte finns så mycket pengar kvar på kontot. Suck, bort med all negativ energi bums!

Är nöjd över att jag sa ifrån till min far häromdagen. Vi har en liten märklig relation faktiskt. Han är väldigt duktig på att pika och nämna de svaga sidor man har och jag får sällan höra något positivt. Jag vet att han älskar mig och är stolt och så men ibland räcker det inte med att veta. Häromdagen skulle han vara lustig på telefonen och frågade, vem är och så min sons namn. Detta för att markera att de inte "får"träffa honom så mycket. De har varit hos oss hälsat på 1 gång sen vi kom hem från sjukhuset. Är det min uppgift som nybliven förälder att organsiera mig och åka runt till släktingar eller är det kanske smidigare om de kommer hit? Jag har för övrigt varit hos dem 4-5 gånger så det så. Jag sa till honom att det bara är att komma hit, ni vet väl var vi bor. Då hade han inget att komma med. Mer sånt från min sida om det behövs!

Sambon är hemma om 3 timmar och jag saknar honom. Är fortfarande oerhört besviken och skeptisk till det som hände förra helgen. Känner ändå att det finns känslor och vilja från min sida. Vill så gärna att han ska komma och ta över lite här hemma, mina krafter är slut. Vill få ligga i hans famn ikväll och bara mysa. Vi får se vad som händer!