Känner mig ensam

Idag känner jag mig ensam och ledsen. Tårarna bränner men kommer inte fram. Det är otroligt varmt och huvudvärken är smygand ehela tiden. Sambon åkte tidigt imorse, trodde inte att det skulle bli av. Det brukar alltid vara så mycket prat och liten verkstad. Men fyra glada killar åkte imorse. Hörde på dem redan vid lunchtid att det druckit några öl. Jag är glad för sambons skull faktiskt, men jag tycker hela grejen är lite patetisk. De är runt 40 år allihopa, har barn och struntar i jobb och familj för att parta. Men jag har aldrig varit en partymänniksa på det sättet så det kanske är normalt?

Jag har fixat lite ärenden, fyndat åt sonen på rean, städat lite hemma, solat och fortsatt läst min bok. Det är den senaste av Liza Marklund, alltid gillat hennes böcker. Skönt att försvinna in i böckernas värld och glömma alla egna funderingar ett tag.

Vill krypa upp i en stor och trygg famn, känna att jag är bra, att jag duger. Jag vill höra att någon älskar mig, jag vill vara lycklig. Jag har funderat på att ta kontakt med en kurator, känns ibland som om det vore skönt. Snart kommer goa vännen hit, hon är gravid och det tycker jag är väldigt roligt. Ikväll sover ena syrran här, blir också mysigt. Gäller att hitta godbitarna coh vara nöjd med allt det fina som finns i livet. Jag har världens finaste son och det kan ingen ta ifrån mig.

Tack för den

Ja så det kan bli! Sambon kom hem redan vid halv tolv i lördags och jag blev glatt överraskad. Han hade ringt ett antal gången innan och bett mig hämta honom men då jag inte ville väcka sonen som sov sött så skulle han ta taxi. När han kom hem bankade han på dörren trots att vi kommit överens om var jag skulle lägga nyckeln. Jag borde anat redan då hur onykter han var... Jag låg redan i sängen och försökte sova men han ville att jag skulle komma ner och äta pizza med honom och prata. Jag gick ner för att säga godnatt men då började diskussionerna.... As usual!

- Varför hade jag varit grinig hela dagen?
- Varför skulle han ens komma hem, jag blev ju inte glad?
- Han skulle stannat i byn, där fanns människor som ville "ha" honom.
- Jag bryr mig inte om honom.
- Han skulle ta med vår nästkommande dag på flyget norröver till sin familj.

Han började höja rösten och då sa jag godnatt och gick därifrån. Vill inte att sonen ska behöva höra sånt tonläge. Efter att han ätit upp pizzan kom han efter, satt sig på sängen och fortsatte att prata. Han var så less på min lilla perfekta värld där han aldrig skulle passa in. Ingentng han gör duger osv. Jag sa ingenting utan bara schyssade med tanke på sonen. Han ställer sig upp, tar tag i mitt täcke, drar det av mig, slänger tillbaka det på mig, tar lite lätt på min rygg och trycker till. Jag säger åt honom att sluta och säger att han skrämmer mig. Tillslut går han ner och somnar ute i en solstol på altanen. Jag sover inte mycket den natten utan funderar på min framtid. Så här vill jag ju inte ha det. Men det har varit så bra ett tag. Han blir som en helt annan människa då han dricker. Inga tårar kommer, känner mig mer likgiltig. Är så otroligt trött men kan inte sova!

Vi har varit tysta i några dagar här hemma. Sambon tycker allt borde vara som vanligt för han minns minsann ingenting av natten. Då jag berättar fnyser han och säger att jag kan ju ha hittat på alltihopa. Det sårar mig fruktansvärt! Han tycker jag är larvig som är tyst, att jag gör en stor grej av alltihopa. Jag förstår inte hur hans hjärna fungerar ibland alltså... När han hotar med att ta med sonen härifrån går mitt hjärta i bitar.

Imorgon åker han norröver med en kompis. Jag tror att en festival lockar, ännu mera dricka och glömma ansvaret här nere. Han säger att det kan vara bra om vi är ifrån varandra, vilket jag iofs håller med om. Men inte under dessa omständigheter. Han bara flyr! Just det, han sa förlåt idag, efter tre dagar, inte med känsla men dock ett förlåt. Känns som om jag inte bryr mig!

Han går iväg och pratar i telefon i smyg, tar till och med med den in på toaletten. Är inte det ett skumt beteende? Han kanske har något lurt på gång?

Vet inte vad mer jag ska skriva faktiskt. Ska försöka göra lite nytta här hemma och mysa med min lilla fina son. Nu sover han sött och lockarna samlas i nacken i värmen.

Upp och ner

Dagarna har gått undan. Sen sist jag skrev så har mycket hänt. Vi hade ett storbråk för ca två veckor sen som resulterade i att vi tillsammans bestämde oss för att vara ifrån varandra på obestämd tid. Sambon packade sin väska och åkte iväg. Tårarna rann som krokodiltårar på mig och jag ville skrika åt honom att stanna, jag ville kramas och bli sams. Senare på kvällen så skickade vi sms som vi brukar göra och jag fick då veta att ingen av hans vänner svarat eller hjälpt honom så han hade ingenstans att bo. Jag hade två tomma hus/lägenheter att välja på så då var det bättre att jag och sonen sov borta. Det slutade med att vi blev sams och pratade halva natten. Sen dess har det varit okej. Inga bråk eller konflikter. Lägena har funnits men jag tror att sambon har tänkt efter för en gångs skull och kämpat med sig själv. Tyvärr är det fortfarande alltför mycket alkohol för min smak, men jag kanske är för hård? Ikväll är han nere på byn, åkte helt själv. Är inte det lite underligt? Finns alltid någon att snacka med menar han. Vi har haft heldag med sol och bad, goda vänner på middag. Lite tal om att åka in till storstaden och sitta på en uteservering en liten stund, lämna sonen hos mormor men jag orkade inte. Alla var nöjda ändå och vi spelade kubb, drack lite vin men sambon ville ha mer. Skämdes lite då han drack så mycket. Pratar väldigt mycket om sig själv då.

Just nu känns det rätt skönt att vara hemma själv. Sonen sover och jag ska snart försöka göra detsamma i värmen. Han börjar bli stor och han är så himla fin. Jag älskar honom över allt annat verkligen och det är en häftig känsla. Ibland kan jag titta på honom och knappt förstå att han är min. Overkligt men sant!

Underbart att vara mamma och helt okej att vara sambo. Tar en dag i taget, är väldigt skeptisk och nog rätt jobbig att ha att göra med, vi får se vad som händer!

Galet infall?

Jag är så kluven, vill åka men ändå inte. Har funderat över till vem, men jag orkar inte med att förklara om vad vi bråkat om den här gången och höra åsikterna. Jag spyr på det! Gick igenom min telefonbok och hittade ett namn. En tjej jag umgicks med en del förut, vi spelade i samma lag. Hon bor i ett stort hus på landet och har också en liten kille, men på 7 månader. Jag skrev ett sms och frågade vad hon gjorde, skrev att jag ville rymma och tänkte på henne. Hon måste tro att jag är knäpp? Väntar på svar, ömsom skäms och ömsom hoppas! Galna liv jag hamnat i...

Vi som var så kära, alla gulliga kärleksförklaringar, snabba förlovningen, pirret i magen, alla löften, alla förhoppningar, det bokade bröllopsdatumet. Han var ju den jag längat efter! Så mycket passion och kärlek, så trygg jag kände mig i hans famn och så speciell han fick mig att känna. Vad hände?

Lilleman sover tryggt i vår säng, på min plats. Han är så fin och han är värd det bästa tänkbara livet. Det värsta är att hur jag än gör så får han inte det. Jag kan inte ändra på hans pappa. Jag kan inte göra så att han dricker mindre, tar ett seriöst jobb, tar itu med sitt förflutna och börjar ta ansvar. Men jag är rädd för att lilleman ska bli besviken på mig, känna att det var mitt fel att vi inte höll ihop. Någonstans inom mig är jag rädd över att hans pappa ska säga det till honom. Åh, det gör så ont!

Samma visa igen

En hel dag av diskussioner, spydiga kommentarer och tystnad. Vi har provat det mesta! Sambon var ute igår och kom hem först vid fyra. För första gången så ringde han inte under natten vilket jag var glad över. Vi kramades och jag grät en skvätt, luften gick bara ur mig. Sambon somnade mitt i mina tårar och snarkade sen ljudligt hela natten. Jag och lilleman gick ner och sov på soffan en stund tillslut. Ikväll lockade fest och vännerna igen. Det var nog inte det som var planen från början då det inhandlats god mat och vin. Men då jag kommer hem på eftermiddagen från en promenad med en vän och sambon redan druckit en del och han frågar mig om jag vill att han är hemma eller åker iväg, är svaret rätt givet. I ditt tillstånd nu så kvittar det. Jag kommer oavsett inte ha något utbyte av hans bitterhet som ofta infinner sig då han dricker. Inte heller kommer jag få hjälp med vår 3 månaders son som vaknar om natten. Sagt och gjort, efter några hårda ord så åkte han. Jag var fruktansvärt iskall men inombords så både skrek och grät jag. Usla människa!

Så nu har han åkt och jag funderar starkt på att åka iväg några dagar för att få lite lugn och ro. Jag har möjligheten, jag har faktiskt flera val men det känns ändå fel. Att "fly" från sitt eget hem. Jag har ju några timmar på mig att fundera så vi får se vad jag beslutar mig för.

Jag börjar i alla fall tappa modet. Stark är ensam heter det ju! Men varför är det då så svårt att bestämma sig, suck!

Återkommer i frågan, såklart!

Terapi för själen

Detta känns märkligt och rentav lite läskigt. Jag har så många tankar, funderingar och orosmoln som jag måste få ventilera. Jag har många vänner, underbar familj och ett grymt socialt nätverk i form av arbete, idott och nära och kära. Jag känner dock att de är less på att höra om mina bekymmer här hemma, om alla bråk, om alla tårar, min frustration och rädsla samt tankar på en eventuell separation. Ingen har sagt det rätt ut men jag känner det. Jag vill inte heller prata om det mer, ibland kanske. Men jag vill ha kul, vara glad och lycklig, lyssna på dem, glädjas åt allt gott som finns här i livet. Ändå är det så svårt att bryta upp. Känslor finns, men jag är sårad och fruktansvärt besviken. Han har dessutom sårat min familj med hårda ord och kränkningar. Han har aldrig varit riktigt accepterad, äldre än mig, tuff bakgrund, festar en del och i det stora hela väldigt olik mig. Han har fina sidor och mycket kärlek, även mycket aggressioner och hat. Det är en svår sits och jag har så ont ända in i själen. Vill inte splittra en familj för min underbara sons skull men vill heller inte leva så här. Är rädd för att vara utan honom, sonen alltså. Att inte få ha honom nära om kvällarna, att inte ta del av alla hans framsteg. Min kärlek till honom är gränslös och jag vet inte hur jag ska göra.

Detta blir min terapi hörna, där jag kan vara ärlig och ventilera allt och samtidigt vara anonym. Det finns risker men jag är beredd på att dem, jag ska vara försiktig! Ni får gärna lämna synpunkter och åsikter samt bidra med egna erfarenheter om så finns.


Välkommen till en nybliven mammas förvirrade och djupa tankar!