Flytt

Ja, nu har det flyttats och packats i flera dagar och inatt är sista natten i huset. Lägenheten blir mysig och jag vet att jag gör rätt, ändå är det så ledsamt. Jag brottas hela tiden med känslan av att det var inte så här det skulle vara. Har bråkat med sonens pappa idag och igår, han är så oresonlig. Han skulle kommit förbi med pengar idag till räkningar samt underhåll. Vill inte ha dem i handen men så vill han göra. Hörde inte av sig på hela dagen, kom aldrig förbi, svarade först inte då jag ringde. Hann inte komma, kommer på måndag. Men om mina räkningar dras på måndag så blir det ju lite problem. Strulgubbe! Noll ansvarskänsla. Tror att han är på kryssning idag, han har gett hintar om det. Varför inte bara säga? Skulle det inte vara öppna kort? Kna nte sluta tänka på vad som händer, om han träffar någon annan. Borde inte bry mig. De andra i hans gäng gör ju så, så varför skulle inte han. Nu är han ju dessutom singel. Åh, skit i honom!

Nytt liv från och med imorgon, fokus på mig och sonen. Göra sånt som jag tror på och mår bra av. Måste få njuta lite av min mammaledighet också. Det har mest varit strul fram till nu, ett mörker, till och från ett rent helvete.

Vilsen

Så känner jag idag då sonens pappa sovit här. Det har blivit lite av en vana de kvällar jag tränat. Kommer hem vid tio, halv elva och då har han sovit kvar. Igår var vi båda trötta, vi duschade ihop men på avstånd, han gick och la sig innan mig. Verkade låg men då jag frågade så sa han att han bara var trött. Jag var trött och även lite besviken på honom för en diskussion vi hade haft under middagen. Han resonerar så konstigt och omoget ibland. Ändå funderar jag lite på ett liv tillsammans så småningom. Han vill flytta ihop nu och säger att mitt sätt att lösa problem, genom att bo själv är barnsligt och larvigt. Det känns nästan som om han inte förstår någonting av allt jag går igenom. Man ska bara stryka ett streck och gå vidare. Jag har gjort det många gånger i vårt förhållande men nu kan jag inte längre. Idag kom det i alla fall ett sms där det stod att han var ledsen över att han inte fick lika mycket värme och närhet tillbaka som han försökte ge. Förstår det men vad ska jag göra, det är ju så jag känner.

I helgen flyttar jag, håller på och packar nu. Ska bli skönt faktiskt! Underbart höstväder ute vilket ger mig energi. Om jag sätter igång med packning och fix så kanske jag blir mindre vilsen?

Hur kan man?

Hur är man funtad då man skickar sms och skriver att man bara har en son, när man faktiskt egentligen har tre, en född 88, en 98 och en 08. Hur arg eller ledsen man är så har man väl en gräns, borde ha i alla fall? Sonen som är född 88 vill han inte ens prata om, han bara inte finns. Jag tycker det är så kontisgt, det har jag tänkt så länge jag vetat. Man kan inte bara stänga av, radera ut och stryka streck. Det är människor vi pratar om. Han ska ha sonen idag då jag har träning, det är vår lilla "deal", spännande och se om det blir så efter hans utspel inatt. Hur ska han kunna passa en son han inte ens har? Blir så trött...

Magsår

Ja, så känns det. Dopet är avklarat och det blev så otroligt fint. Sonens pappa var med både i kyrkan och en stund på fikat. Han var så stilig i sin kostym. Tyvärr luktade han bakfylla och det skämdes jag för då flera märkte det. Grät och skakade då min syster sjöng och det värkte i hela min kropp. Alla samlade i denna vackra lokal, en kyrka som betyder massor för mig. Min familj, mina vänner, min älskade son, min sons pappa, hans mamma och några av hans vänner. Framför mig satt de som sagt att sonens pappa inte är värd mig, han gör mig bara illa, där satt de som sagt att jag absolut inte får ta tillbaka honom, att jag måste stå på mig. Där står han, fin och ångerfull. Jag med blandade känslor, mentalt slut och känslig till tusen. Tror jag får magsår!

Förra veckan var så himla bra. Vi pratade massor, han var här en del och sov kvar. Jag grät massor i hans armar och vi pratade om tiden innan sonen, förlossningen, all rädslor och det var så underbart. Vi hade till och med sex och det var lika galet passionerat som alltid. Det var så skönt att bara släppa på allt och bara få vara, njuta, känna, längta och inte vara så klok jämt. Inga löften, ingenting sånt... Sen kom dopet och nu har han ändrat sig helt. Vill ha allt, nu på en gång, flytta med oss annars kan det vara. Han tänker inte vänta, vill inte vara någon manlig hora som han kallade det. Har han inte fattat något alls?

Idag har vi bråkat mucho, han hade så taskig attityd då han kom hit. Jag skämdes inför mina släktingar. Han tittade inte ens på sonens doppresenter. Nu skickar han sms om att han bara har en son, då inte vår alltså. Undrar vem jag är, har inte mitt nummer i sin mobil osv. Usch och fy vad han kan göra ig förbannad alltså. Jag som tänkte för några dagar sen att, jp kanske kan det bli vi. Jag skiter i vad alla andra säger, det kanske kan bli vi en dag. Idiot, jag alltså och han med för den delen.

Saknad

Idag saknar jag så det gör ont. Att ha någon nära, att bli omfamnad, längta efter att den andra kommer hem från jobbet, planera fredagsmys och ha en helg framför sig tillsammans. Sonens pappa var här en sväng idag, hämtade post, lite kvarglömda saker och träffade sonen. Älskar att se dem ihop, när de busar. Han såg pigg ut, jag saknade honom lite. Ville nästan kramas. Höll mig i skinnet och vi pratade en del. Han kändes lugn idag, avslappnad och vettig. Tänk om han kunde vara så varje dag, eller i alla fall 9 av 10. Suck!

Imorgon är det stor fest och lilleman ska vara hos grannarna. Känns skönt att jag bestämt så, kan slappna av mer då. Inga tråkiga eller hotfulla sms som kan komma. Ammar ju inte längre (tyvärr) så tänkte dricka lite vin och hoppas på att dansa. Musik och att dansa kan verkligen göra mig lycklig. Bara det inte blir en massa tårar, en chock liksom... Vi får se!

Familjerätten nästa

Ja så måste det nog bli. För att det här ska funka så måste det göras någon form av plan. Tyvärr för det känns väldigt fyrkantigt men det verkar ju vara så spelreglerna blir. Vi behöver hjälp med att få till dagar då far och son kan umgås, som ett rullande schema. Vem betalar förvad och hur mycket, hur göra med föräldradagar. Allt är så infekterat och vi blir bara osams. Jag har fått tips om att skriva upp allt för att inte glömma. Värt att notera som jag tänkt på idag;

* Han har inte träffat sonen sen i måndags
* Sa i måndags att han skiter i oss och att jag lika gärna kan ha ensam vårdnad
* Han har inte betalat en krona för sonens dop än så länge eller för den delen köpt något annat och barnbidraget är redan slut.

Tokbryt

Idag ringde prästen till lillemans dop om att ses innan det är dags. En lugn och varm mansröst,, han lät så omtänksam och jag med mitt superbehov av omtanke just nu bröt bara ihop. Jag skäms över att behöva säga att jag inte vet om pappa till sonen kommer till dopet. Att han velar, att han ibland säger att han ska komma och hånflina åt alla. Skönt att vara ärlig dör då vet i alla fall prästen om allt och då jag är rädd för att bryta ihop i kyrkan så kan han kanske peppa lite innan?

Annars har sonens pappa flyttat ut och fortsätter med sina hårda ord. Ena dagen vill han komma och hjälpa mig, avlasta några timmar, bjuda på mat och nästa dag så ska jag klara mig själv och han försvårar allt genom att inte fixa adressändring, inte skriva på papper och inte hjälpa till med att betala vissa saker. Han gör så att jag får magsår! Ska mitt liv vara så här nu i 18 år eller tills sonen blir så stor att han förstår och ser själv. Känns som om jag lever i ett fängelse!